Det nya globala ramverket för biologisk mångfald satte en hög ambitionsnivå för arbetet med att hejda förlusten av arter och ekosystem. Det är nu som parterna, de enskilda länderna och deras regeringar, måste visa att de kan och vill leva upp till målen. Vad händer här på hemmaplan, och hur går arbetet i EU? Torbjörn Ebenhard ser ett hårdnande politiskt klimat där arbetet för biologisk mångfald riskerar att bli den förlorande parten.
I december för tre år sedan antogs vid partsmötet COP15 i Montreal det nya globala ramverket för biologisk mångfald under konventionen om biologisk mångfald. Det så kallade Kunming–Montreal Global Biodiversity Framework innehåller fyra mål om tillståndet för biologisk mångfald till 2050, och 23 åtgärdsmål som ska vara uppnådda 2030. Vid partsmötet COP16 förra hösten skulle parterna redovisa sina nya nationella strategier och åtgärdsplaner, med nationella mål. Redan till hösten 2026 ska världens länder börja rapportera vilka faktiska resultat som uppnåtts.
Sveriges regering har dock inte producerat någon ny nationell strategi, och inga nya nationella mål. Till COP16 i oktober 2025 redovisade Sverige bara hur existerande mål och politik förhåller sig till det globala ramverket. Där beskrevs bland annat hur de nuvarande miljökvalitetsmålen till viss del motsvarar de globala målen. Miljökvalitetsmålen beskriver ett önskvärt tillstånd, men innehåller inte konkreta åtgärder, som skulle kunna motsvara de 23 globala åtgärdsmålen. I det svenska miljömålssystemet motsvaras dessa närmast av etappmålen, men faktum är att samtliga uppsatta etappmål för biologisk mångfald har löpt ut utan att nås, och inga nya etappmål har satts upp.
Förslag till nya svenska mål
Naturvårdsverket har lämnat förslag till regeringen om nya svenska mål för biologisk mångfald, i ett format som mycket nära följer de globala målen. Förslaget saknar dock mestadels mer konkreta åtgärdsmål, som skulle kunna bli etappmål, och det är oklart hur Naturvårdsverkets förslag skulle förhålla sig till det existerande svenska miljömålssystemet.
Snävt naturvårdsfokus
Även riksdagens Miljömålsberedning har lämnat förslag på ny nationell strategi och mål för biologisk mångfald. Förslaget motsvarar ett antal av åtgärdsmålen i det globala ramverket, men för de flesta berörs bara vissa aspekter av målen. Beredningens förslag har en stark slagsida mot rena naturvårdsfrågor, medan stora delar av konventionens ramverk inte alls behandlas. Det saknas en mer heltäckande analys av vad ramverket kräver. Många av de konkreta samhällsmål och åtgärder som behöver finnas med i en nationell strategi för biologisk mångfald ligger utanför politikområdet miljö, men sådant har inte beaktats. Trots betänkandets kapitelrubrik ”Här är strategin” saknas en övergripande strategi för Sveriges arbete med biologisk mångfald.
Ny nationell strategi klar 2026
Regeringskansliet skriver nu på en nationell strategi och åtgärdsplan för biologisk mångfald, baserat bland annat på förslagen från Naturvårdsverket och Miljömålsberedningen. Arbetet ska vara klart i början av 2026. Det är alltså ännu oklart i vilken form, och med vilket innehåll, regeringen kommer att presentera sin nya nationella strategi. Jag befarar att det blir en produkt med låg ambitionsnivå och ett avgränsat naturvårdsfokus. Biologisk mångfald är uppenbarligen inte regeringens mest prioriterade fråga, vilket syns inte minst i deras sätt att hantera EU:s nya naturrestaureringsförordning, som är en viktig del av EU:s strategi för biologisk mångfald. Regeringen motarbetade aktivt förordningen, men till slut antogs den. Regeringen har dock aviserat att den tänker genomföra förordningen med lägsta möjliga ambitionsnivå, och nyttja alla möjligheter till undantag. Biologisk mångfald och naturvård har olyckligtvis blivit starkt politiskt polariserade frågor.
Det finns andra länder som kommit längre än Sverige i genomförandet av det globala ramverket, men även sådana som det går lika trögt för. Det är trots allt en gigantisk utmaning att genomföra den genomgripande samhällsomvandling (se IPBES rapport om transformative change) som det innebär att förverkliga visionen i globala ramverket, inte minst för länder som har mycket sämre resurser än Sverige.
Frivilligt åtagande
Man kan tycka att konventionen om biologisk mångfald är en svag organisation, som klarar av att sätta upp vackra mål, men som inte kan driva på länder som inte uppfyller sina åtaganden. Det finns ju ingen polis, domare eller straff som kan drabba de saktfärdiga. Man måste komma ihåg att en konvention är ett frivilligt avtal mellan länder, som bygger på en vilja att åstadkomma förändringar. Ett partsmötesbeslut, som det globala ramverket, är inte juridiskt bindande utan ett frivilligt åtagande. Det är ländernas regeringar som har gjort åtagandet att nå målen i ramverket, och det är regeringarna som är ansvariga för att sätta i gång de nationella åtgärder som behövs. Om de globala målen inte nås, är det regeringarna som brustit.
Detta hindrar dock inte alls andra aktörer i civilsamhället, allt från privatpersoner, organisationer och företag till kommuner, att göra vad de kan för att bidra till att målen nås. Även EU kommer att driva på sina medlemsländer, även om det politiska klimatet hårdnat också i EU-parlamentet, och EU-lagstiftningen kommer att vara avgörande för många EU-länders arbete med biologisk mångfald.
Ökande polarisering
Förhandlingarna i Montreal vid COP15 var tuffa, med en stark polarisering mellan länder i det globala Syd och det globala Nord, med en spänning mellan att nyttja och bevara biologisk mångfald, två av konventionens huvudsyften. Även globala konflikter bidrog till ett svårt förhandlingsklimat. Partsmötet COP16 ett år senare var också besvärligt. Det blir allt svårare att komma överens om hur jordens naturresurser ska nyttjas på ett rättvist sätt, samtidigt som biologisk mångfald bevaras. Sannolikt kommer framtida förhandlingar att bli än besvärligare, i takt med att kriserna för klimatet och den biologiska mångfalden fördjupas, och intressekonflikterna hårdnar.