Mycket har hänt i Naturvårdssverige under de 30 år som CBM funnits. Men vissa personer har följt med på hela resan, från andra positioner. Två av dem är Michael Löfroth och Claes Svedlindh. Vi fick oss en pratstund med dem båda för att höra deras syn på hur arbetet med biologisk mångfald fortlöpt under denna tid, och vart det är på väg.
Michael Löfroth har under sina ca 45 verksamma år jobbat på kommunal nivå, länsstyrelse, Naturvårdsverket, inom ideella sektorn, på Skogsvårdsstyrelsen, inom universitetet och senast på Miljödepartementet. Han har också varit verksam på den internationella arenan, som en av Sveriges förhandlare på 2010-års partsmöte i Nagoya för Konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD). Med den bakgrunden och erfarenheten har han hunnit dra en hel del slutsatser om hur Sverige arbetat med naturvård.
En av hans käpphästar som dyker upp i vårt samtal är vikten av att få in naturvård i samhällsplaneringen. Där var han själv i början av 1980-talet en tidig föregångare, som konsult i dåvarande Vaxholms kommun, med en kommunal naturvårdsplan som en av sina uppgifter. Eftersom kommunerna har planmonopol är det viktigt att det är på den nivån naturvården kommer in redan på planeringsstadiet.
– Jag har återbesökt många områden där jag tagit fram naturvårdsplaner, och där sett att redovisningen av värdefulla naturområden i en naturvårdsplan har gjort att många av dem undvikit exploatering. Ju mer myndigheter och beslutsfattare förstår om hur naturen fungerar, och vilka värden som finns där, desto mer kan vi bevara för framtiden, säger han.
Claes Svedlindh har också täckt in de flesta nivåer i sin karriär, med jobb som kommun-
ekolog i två större kommuner i Östergötland, som enhetschef på länsstyrelsen i Östergötland och som chef för naturavdelningen på Naturvårdsverket.
Han kom i kontakt med CBM:s verksamhet särskilt i sin roll på Naturvårdsverket, eftersom både han och CBM verkade gemensamt på den nationella nivån med många beröringspunkter.
Också han framhåller behovet av kunskap:
– Naturrestaureringsförordningen och återskapande av livsmiljöer kommer att vara i fokus kommande decennier. Här finns enorma kunskapsbehov om hur detta kan ske konkret, och bra uppföljningssystem som är lärande.
Claes ser att det naturvårdspolitiska landskapet förändrats i olika riktningar under 30 år. Vi har fått ett globalt ramverk för biologisk mångfald på plats, och Sverige har blivit medlem i EU, som utvecklat mål och lagstiftning kring biologisk mångfald som har mycket stor betydelse. De svenska miljökvalitetsmålen med preciseringar och etappmål har också haft stor betydelse. De har kompletterats med FN:s hållbarhetsmål till 2030.
– Vi har fått ett tydligare sektorsansvar och det är numera en förväntan att till exempel respektive näringslivssektor ska ta sitt ansvar för en hållbar utveckling även om det inte alltid slagit igenom när det gäller biologisk mångfald. Detta är naturligt i och med att bevarande av biologisk mångfald numera är en del av hållbart brukande och nyttjande av naturresurser och inte bara handlar om strikt naturskydd.
En utveckling i den negativa riktningen som skett på senare tid är konflikter kring äganderätten kontra bland annat bevarande av biologisk mångfald. Här har inte minst en ”juridifiering” av till exempel artskyddet och nyckelbiotoper i skogen spelat stor roll, vilket gjort att vi delvis hamnat i utdragna turer kring juridiska tolkningar, snarare än fokus på gemensamma lösningar.
Det problemet tar även Michael upp, liksom problemet att myndigheterna ständigt sätter upp nya mål för naturvården utan att detta leder nämnvärt till de verkliga insatser som behövs för den biologiska mångfalden. Endast en bråkdel av den skyddas med naturreservat, huvuddelen av mångfalden finns i den brukade marken. Michael lyfter fram vikten av att involvera de som brukar jorden och skogen för att förstärka naturhänsynen och samtidigt nå längre än det skyttegravskrig som ibland utspelar sig i den offentliga debatten. Han tycker det är viktigt att lyfta lantbrukarnas situation – och inkludera dem i att ta fram förslag till lösningar.
– Jag har jobbat inom olika myndigheter hela livet och jag har sett vilka problem som myndigheterna har att jobba tillsammans med näringen. Man måste involvera brukare i processerna, inte bara slänga en rapport i huvudet på dem, säger han.
Han kallar Sveriges landsbygdpolitik de senaste 50 åren för ett kapitalt misslyckande – förmodligen Europas sämsta.
Claes å sin sida framhåller att mycket värdefull natur har skyddats, även om fördelningen över landet är ojämn, och att EU:s art- och habitatdirektiv successivt har implementerats, även om det återstår en hel del. Han betonar också vikten av ett fungerande regelverk:
– Den omställning som krävs kommer att påverka landskapet men ändå behöva ske relativt snabbt. Ett effektivare regelverk behövs som också inkluderar ekologisk kompensation i system som inte innebär ”green-washing”, säger han.
Så vad för slags kunskap behövs i arbetet med att uppfylla de internationella åtagandena om biologisk mångfald och åtgärda de problem vi har i Sverige?
Vi vet redan att det största hotet mot biologisk mångfald är markanvändning konstaterar Michael Löfroth. Det är en central fråga för forskningen, och han menar att CBM har en roll att spela där, både genom sitt uppdrag och sin tillhörighet till SLU.
– Det är en viktig fråga att man tittar på samhället som helhet och det hållbara nyttjandet av naturresurserna, såsom CBM gör, säger han.
För Claes är det en viktig punkt att arbeta samtidigt med både biologisk mångfald och klimatförändringarna utan att dessa ställs emot varandra:
– Det blir viktigt med kunskap om hur vi binder in mer kol i landskapet och samtidigt anpassar oss till pågående klimatförändringar genom naturbaserade lösningar och rikare biologisk mångfald.