När riksdagen 1993 beslutade om att inrätta ett nationellt centrum för biologisk mångfald för att bidra till Sveriges åtaganden enligt konventionen för biologisk mångfald var det tätt efter miljötoppmötet i Rio de Janeiro 1992. Det fanns ett politiskt momentum för mångfalden. Sedan dess har samhällsintresset varierat högst väsentligt under åren, men verksamheten vid CBM har rullat på.
Under trettio år har Centrum för biologisk mångfald (CBM) bedrivit forskning, utbildning, samverkan och kommunikation för att stärka samhällets förståelse av biologisk mångfald och dess betydelse. CBM har kombinerat akademiska och samhällsorienterade uppdrag och blivit ett exempel på transdisciplinär kunskapsproduktion i nära samarbete med myndigheter, organisationer och andra aktörer. När verksamheten startade var detta arbetssätt relativt nytt inom akademin, men har med tiden blivit allt mer etablerat.
CBM beskrevs av lundaforskaren Anna Tunlid (2020) som en hybridorganisation med dubbelt uppdrag, dels det akademiska uppdraget att producera vetenskaplig kunskap om biologisk mångfald, dels att ha en politisk uppgift att sammanställa och förmedla relevant kunskap för att underlätta det nationella genomförandet av CBD. Fokus har legat på att ta fram tillämpbar kunskap för genomförandet av CBD och att gynna bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.
Även efter omorganisationen fortsatte CBM att utveckla både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga delar av verksamheten. Grunden är dock till stor del som före omorganisationen och många av de tidigare verksamheterna har fortsatt och utvecklats. Ett strategiskt fokus lades alltså på att stärka samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning genom rekryteringar och riktade satsningar. Tre långsiktiga forskningsspår etablerades:
Starten: från idé till centrum
Bakgrunden till regeringens initiativ att starta CBM var en skrivelse 1993 från SLU:s rektor Mårten Carlsson och universitetsdirektör Görel Oscarsson, baserad på en idé från Artdatabankens grundare och forskare vid Uppsala universitet. Ett avtal mellan SLU och Uppsala universitet skrevs 1994, och 1995 utsågs Urban Emanuelsson till föreståndare. Centrets verksamhet placerades i Bäcklösaområdet i Uppsala, tillsammans med Artdatabanken och institutionen för naturvårdsbiologi. År 1998 invigdes nybyggda lokaler av miljöminister Anna Lind och byggnaden döptes till Naturicum.
Under denna första period växte CBM snabbt. Tidskriften Biodiverse startade 1996, ett internationellt magisterprogram finansierat av Sida genomfördes fem gånger mellan 1998 och 2003, och den första Mångfaldskonferensen arrangerades 1998. Målet med de årliga mångfaldskonferenserna är att skapa en mötesplats för akademiker, beslutsfattare och andra aktörer för att diskutera aktuella frågor rörande biologisk mångfald. Samma år började CBM även att ge ut sin skriftserie, som i dag omfattar långt över hundra nummer.
En betydelsefull del av verksamheten blev satsningen på etnobiologi. 1997 tillträdde professor Paul Alan Cox som första innehavare av Konung Carl XVI Gustafs gästprofessur i miljövetenskap, vilket lade grunden för ett långvarigt arbete med lokal och traditionell kunskap. Detta ledde senare till regeringsuppdraget Naptek (2006–2012), som syftade till att utveckla ett nationellt program för lokal och traditionell kunskap relaterad till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.
Andra stora satsningar var framtagandet av ett nationellt program för växtgenetiska resurser, vilket resulterade i Pom, Programmet för odlad mångfald. Programmet blev ett allmänt uppskattat initiativ för att bevara kulturväxter. Samtidigt startade två omfattande forskningsprogram: Hagmarks-Mistra (2001–2008), som fokuserade på hävdade betesmarker, och Naturvårdskedjan (2001–2007), där man analyserade hur mål, styrmedel och åtgärder kan förbättra naturvårdens effektivitet (sid.18).
CBM började även arbeta med miljöer skapade av modern markanvändning, som vägkanter och täkter. Detta ledde till forskningsprogrammet Include (2006) som från 2009 övergick i Triekol, vilket fortfarande pågår, och som studerar transportinfrastrukturens effekter på biologisk mångfald i nära samverkan med Trafikverket (läs mer på sid. 15). Därtill fick CBM 2002 i uppdrag av Sida att driva SwedBio, en rådgivande funktion som skulle stärka biologisk mångfald i utvecklingssamarbetet.
Omorganisation 2008–2014
En översyn inom SLU 2007 föreslog förändringar av CBM:s organisation. Trots att CBM ansågs viktig för sin expertroll och tvärvetenskapliga forskning, lyftes riskerna med hög extern finansiering samt svagt engagemang från Uppsala universitets naturvetenskaper. Det föreslogs att man istället skulle öka interaktionen med de samhällsvetenskapliga och juridiska institutionerna vid Uppsala universitet. Universitetsledningens beslutade att det fanns behov av att förändra CBM:s organisation och verksamhet.
Föreståndaren Urban Emanuelsson lämnade sin post 2008, och Torbjörn Ebenhard tog över som t.f. föreståndare tills tjänsten som ordinarie föreståndare kunde tillsättas. 2011 tillträdde Tuija Hilding-Rydevik som föreståndare med uppdraget att både strama åt ekonomin och utveckla nya forskningsspår ur verksamheter som man menade hade särskild potential. Därför avslutades flera pågående projekt eller flyttades till andra huvudmän. Personalen minskade från cirka 60 till runt 25 personer fram till 2012. Efter en extern utvärdering utsågs Tuija Hilding-Rydevik till permanent föreståndare 2014.
2014–2025: Förnyelse och fördjupning
- Politik och implementering, där forskare bland annat analyserar hur internationella beslut omsätts till nationella styrmedel och planeringsprocesser.
Under 2016 rekryterades tre samhällsvetenskapliga postdoktortjänster kopplat till biologisk mångfald som samhällsfråga, och 2022 startade forskningsprogrammet Landpaths – framtidens multifunktionella landskap – hinder och drivkrafter längs omställningens vägar. CBM driver ett delprojekt om hur EU:s gemensamma jordbrukspolitik kan bli bättre på att främja biologisk mångfald. Under 2024–2025 var CBM även involverat i ett Horizon Europe-projekt kopplat till undervisning om naturbaserade lösningar. På den naturvetenskapliga sidan fortsatte samarbetet med Trafikverket, bland annat. genom Triekol och Triias – det senare med fokus på invasiva arter i infrastruktur. Andra projekt rörde golfbanor, kraftledningsgator, gräsmattor, skogsbruk och bioenergiuttag. Under 2010-talet ökade forskningen om fladdermössens roll inom naturvård och naturvårdshänsyn, och 2024 startade ett stort projekt om hur havsbaserad vindkraft påverkar dem. - Historisk ekologi, som studerar hur historisk markanvändning format dagens landskap. Detta har bland annat resulterat i två böckerna Issues and Concepts in Historical Ecology: The Past and Future of Landscapes and Regions (2018) och Practicing Historical Ecology: Methods for the Collection, Analysis, and Integration of Interdisciplinary Historical Data (2024) och ett långvarigt och omfattande samarbete med Riksantikvarieämbetet kring konceptet biologiskt kulturarv.
- Lokal och traditionell kunskap, som byggde vidare på Naptek och etnobiologiprojektet. År 2021 fick Sametinget ett regeringsuppdrag att vara fokalpunkt för CBD:s arbete med urfolk och lokala samhällen, med CBM som vetenskaplig stödfunktion.
Internationellt engagemang
CBM:s direkta koppling till CBD har gjort att flera medarbetare också varit aktiva i internationella förhandlingar. Särskilt framträdande är Torbjörn Ebenhard, som varit del av den svenska delegationen under många år. Mellan 2020 och 2022 spelade han en central roll i förhandlingarna av det globala Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald vid COP15, där han ansvarade för mål A (delmål 1–8) och även förhandlade för EU:s räkning. Han deltog dessutom i etableringen av Ipbes. Den mellanstatliga plattformens uppdrag är att sammanställa den senaste forskningen om olika aspekter av biologisk mångfald och ta fram policyrelevanta slutsatser baserade på denna. (Läs Torbjörns text om arbetet med det globala ramverket på sid. 8).
Kommunikationens betydelse
Kommunikation är en bärande del i CBM:s uppdrag, både som en egen verksamhet och inom olika projekt. Efter 2008 och utredningen av CBM ifrågasattes visserligen kommunikationsverksamheten men exempelvis har Biodiverse fortsatt att komma ut, och likaså skrifter och böcker i eget förlag och praktiskt taget årligen har Mångfaldskonferensen arrangerats. Syftet är att uppmärksamma aktuella frågor om biologisk mångfald, stimulera till debatt och informera om forskning. Forskning och kommunikation är tätt sammanlänkade, eftersom CBM:s roll inkluderar att producera praktiskt användbar kunskap i dialog med samhällets aktörer.
CBM:s relevans idag
I dag bedrivs forskning om biologisk mångfald i fler discipliner och vid fler lärosäten än när CBM grundades. Samhällets behov av tvärvetenskaplig och användbar kunskap har ökat, liksom vikten av samverkan mellan forskare och praktiker. CBM:s ursprungliga uppdrag – att föra samman forskning, politik och praktik – är därför mer aktuellt än någonsin. Placeringen vid SLU, med dess koppling till markanvändning och naturresurser, gör centrumet fortsatt strategiskt viktigt. •
Detta är en kortad och bearbetad version av texten ”30 år med CBM. Verksamheten 1995–2025 – en översikt” i jubileumsskriften ”30 år med SLU Centrum för biologisk mångfald” (2025).