På 1990-talet fick Sverige en ny skogspolitik med ett miljö- och produktionsmål, vi gick med i EU och vi fick 16 miljökvalitetsmål som var en följd av internationella förhandlingar. Allt detta lade grunden för Sveriges skogsbrukspolitik i början på 2000-talet.
Sverige är ett skogsland och en stor del av våra arter är anpassade till olika skogsbiotoper. Samtidigt ger skogen viktiga exportinkomster, den ger arbetstillfällen och den ger oss också en mängd produkter som vi behöver. Skogen har också en avgörande roll för klimatarbetet, genom sin förmåga att ta upp koldioxid. Som tur är finns det massor med idéer om hur man ska kunna förena de olika målen, men konflikten är också given.
Mångfald i skogen – lätt fixat?
Vad behöver mångfalden? Frågan är ganska lätt att besvara. Vi vet precis vad som behövs. Framför allt behövs en mångfald av biotoper, strukturer och störningar. Det behövs äldre träd, grova träd med håligheter, död ved i stor mängd och i olika former, våtmarker, sumpskogar, lövrika skogar, lövrika bryn, äldre skogar med mera. Dessa skogar bör knytas samman i ett nätverk för att skapa konnektivitet, och dessutom behöver värdefulla biotoper få finnas kvar under lång tid för att skapa kontinuitet. Arterna har olika krav så därför är variation ett nyckelord. Samtidigt behövs tillräckliga mängder med substrat eller arealer av biotoper, så kanske är det snarare ”lagom” variation som behövs. En stor del av den mångfald vi ser i skogen är till och med resultatet av brukandet. Vi har påverkat genom utmarksbete, fäbodbruk och diverse småskaliga störningar som skapat en mångfald. Den produktionsskog som vi ser idag är egentligen motsatsen till den traditionella, varierade skogen. Det moderna trakthyggesbruket ger oss enhetliga bestånd med få trädslag och liten åldersvariation, friska träd som avverkas vid relativ ung ålder, och dränerade marker. Utvecklingen av trakthyggesbruket har föranletts av dålig föryngring och dålig lönsamhet i skogsbruket. Men lönsamhet, långsiktighet och naturvärden går att förena.
Styrmedel för ett naturvårdsinriktat skogsbruk
För att klara av ekvationen att kombinera naturvård och produktion, infördes under 1990-talet en mängd olika styrmedel. Skogsbruket upprättade ”gröna planer” där det beskrevs vilka bestånd som frivilligt skulle avsättas, man skulle tillämpa generella miljöhänsyn, man införde olika typer av bidrag och ersättningar. Mycket tid lades också på rådgivning, undervisning och kampanjer. Värdefull natur kartlades genom nyckelbiotops- och sumpskogsinventeringar. Mycket av det som genomfördes byggde dock på frivillighet, och på att det fanns ett genuint intresse från markägarna att satsa på naturvård. Satsningen höll inte så länge. Ganska snart vändes naturvård till produktion igen. En viktig orsak till att satsningen inte höll var att det kanske viktigaste styrmedlet, åtminstone för privatskogsbruket, saknades i verktygslådan, nämligen möjligheten att planera sina satsningar i ett landskapsperspektiv.
Hårdare krav
Under 2020-talet har förutsättningarna för skogsbruket ändrats igen. Det har skett gradvis i och med att nya artskyddsregler har preciserats. Egentligen har reglerna funnits länge, men genom olika domar har det blivit allt tydligare vad som krävs av skogsbruket, och det är ganska strikta krav. Nu är det inte frågan om att man ”bör” ta hänsyn, i stället betyder förekomst av vissa arter helt enkelt avverkningsstopp. I princip har markägarna rätt till ersättning om staten tvingar fram ett avverkningsstopp, men eftersom resurserna för ersättning är små, och dessutom har minskat från redan låga nivåer, så går det ofta i praktiken inte att få ersättning. Därmed har konflikterna inom skogsbruket nått nya höjder.
Hur får man ihop ekvationen?
Egentligen är det ganska lätt att lösa konflikten i skogen. De flesta mark-ägare är inte emot naturvård. Även de vill ha biologisk mångfald och en varierad skog. Men de är självklart motståndare till att inte alls kunna bruka sin skog, eller att bli av med möjligheten till att avverka i sin skog utan ersättning. Med styrmedel i form av ersättningar och landskapsplanering så hade det mesta av konflikterna mellan naturvård och skogsbruk kunnat vara lösta. Om staten å ena sidan stiftar lagar som medför att markägarna inte kan bruka skogarna, och å andra sidan skär ner på ersättningsnivåerna så mycket att bara en bråkdel av markägarna kan få ersättning, så är det bäddat för konflikt. Mycket av ilskan vänds mot naturvården, och mot EU eftersom en grund för konflikten är de båda naturvårdsdirektiven.
Fungerar åtgärderna?
De idéer som togs fram i Skogspolitiken från 1990-talet fick hård kritik, både från naturvård och skogsbruk, men det finns gott om vetenskapliga undersökningar, bland annat från CBM, som visar att de faktiskt fungerade. Generella miljöhänsyn visade sig vara mycket effektivt för att bevara de arter som kräver omfattande störningar och solexponerad död ved. Lite större arealer av frivilliga avsättningar är effektivt för de arter som kräver kontinuitet eller mer småskaliga störningar. Det var helt rätt inriktning att generellt öka mängden död ved. En stor del av skogens mångfald finns samlat på ganska små arealer. Att kartlägga dessa (det vill säga nyckelbiotoperna), och i möjligaste mån bevara dem, var ett effektivt och billigt sätt att bevara en stor del av mångfalden. Det satsades stora resurser på forskning kring skötsel av ädellövskogar. Dessa skogar täcker förvisso en relativt liten del av den svenska skogsarealen, men de står för en stor del av mångfalden. Studierna visade att uttag av ved från dessa skogar också är fullt möjligt, under förutsättning att man tar rätt hänsyn. En större mångfald av skogsbruksmetoder har också visat sig vara effektivt. Kontinuitetsskogsbruk är till exempel ett bra sätt för att bevara svampmångfald i kombination med skogsbruk.
Det som var problemet då, och som fortfarande är problemet är alltså inte åtgärderna i sig, utan omfattningen av åtgärderna. I början av 2000-talet visade alla utvärderingar som Skogsstyrelsen gjorde att miljöhänsynen inte var tillräckligt omfattande, inte ens för att nå upp till lagkravet. Ett annat problem är att åtgärderna inte är lika effektiva överallt. Det har betydelse vilken typ av landskap man jobbar i och vilken artsammansättning som finns där. I ett utarmat landskap gör generella miljöhänsyn mindre nytta än i ett artikt landskap. Det innebär att det faktiskt också finns utrymme för intensivskogsbruk, under förutsättning att det går att styra till rätt landskap, och att generella miljöhänsyn tas i större omfattning dör förutsättningarna för artrikedom är större.