Flickan och skogen
”Allt levande minskar nu. Och allt kan förklaras. Med ett rättfärdigt patos eller en bortvänd blick.”
Drevet går. Jag är den jagade. Mitt hjärta är förfärat. Min skam inför skogen som fullkomnat sina träd är utom sig. Jag har så oerhört bråttom. Mer bråttom än någon annan. Så jag samlar ihop hela skogen i en hast och slungar i väg den, bort över myren, dit där ingen är. Jag föser ihop alla de vilda djuren och driver dem till samma ställe. Jag har inte gett upp. Ännu tindrar något i mina ögon. Varenda gräddticka och gullpudra, alla knölgrynnor och jungfrusländor, den sista fläcken måntandsmossa och en stjärntagging tar jag med mig. Mössens små svansar knyter jag ihop med sorkarnas till en enda gnagarhärva som jag hivar iväg. Bort från plundrarna och blundarna. Dit där ingen är. Långt från ägarna och jägarna. Från söndrarna och härskarna. I väg med er nu, alla resterande lövsångare, trastar, varenda kraxande kråka och annat med näbbar och klor. Bort från tyckarna och uppryckarna.
Jag är den jagade. Och jag är så liten. Hetsad till vansinne. Flämtande röd. Jag måste göra något. Så jag samlar alla snokägg, varje larv och myrunge och stoppar dem i morkullornas fjädrar med en order om att flyga iväg till dit där ingen är. Alla ni som påstår er älska den natur ni offrar har jag slutat att debattera med. Det är slut mellan oss. Jag har inte råd att pjoska med er längre. Jag har inte tid att trösta. Jag har så bråttom. Allt levande är bortom nådens vildmark. Inom det mätbaras staket. Hararna, mårdarna, grävlingarna, snyltflugorna. Allt ska förstöras nu. Tjädrarna, humlorna och alla ljuvliga svampar. Musslorna och mossorna. Allt levande minskar nu. Och allt kan förklaras. Med ett rättfärdigt patos eller en bortvänd blick. Det får inte hända. Jag springer för livet. Min skog, den ofridlysta, fridlyser jag. Alla oskyddade näbbar, nosar, trakéer och klövar skyddar jag. Alla osedda barr, mott, mycel och sporer ser jag. Hackspettar, gråa, svarta, gröna, vitryggiga och tretåiga manar jag på. Ingen enda spindel eller stekel går mig förbi. Alla oskonade torrfuror skonar jag. Varje blek skogsfru med sitt hov av orkidéer ombeds packa ihop allt av värde och ge sig av. Skynda. Skynda. Jag har en plan. Hjortarna, ekarna och lönnarna vallar jag i väg. Varenda bortglömd klockgroda, salamander och fladdermus minns jag. In i varje bär, uv och lav kommer jag ihåg allt som behöver kommas ihåg. Det obevarade levande bevarar jag.
Skyndsamt samlar jag ihop hela skogen med alla sina löv, rötter och strån och vränger iväg den. Undan ätarna och mätarna. Undan tävlarna och skrävlarna. Bort över myren. Dit där ingen är. Ingen ska nå den, för ingen förstår den. Några små pinnar lämnar jag dock så att grannen har något att spana på med sin nyinköpta drönare. Ovan går månen och stjärnorna fria, medan jag jagar på min skadeskjutna skog. Jag har en plan och jag har ännu hopp. Jag springer i kapp min skog. Så fort som jag någonsin kan. Och jag springer med bultande hjärta, med allt vilt och friskt som finns kvar och jag flämtar och flåsar, och flätorna flyger och hjärtat pulserar mot det som är riktigt och sant. Där jag kan andas gröna, fuktiga blad, vingar och violer och inte behöver försvara något levande mer.
Maria Westerberg är värmländsk konstnär, författare och krönikör med skogen och pinnar som utgångspunkt för sitt skapande.
