Naturvården är inte längre en angelägenhet enbart för biologer. Och det är bra. Politiker, samhällsvetare, historiker och många andra behöver integrera frågor om biologisk mångfald i sina arbetssätt, ännu mer än idag. Biologer behöver bli ännu bättre på att bygga samverkan med andra i samhället för att lyckas. Naturvården handlar inte”bara” om biologisk mångfald utan även ekosystemtjänster, kulturhistoria, friluftsliv, folkhälsa och en hel del annat.

Det finns idag en tydlig politisk vilja att komma bort från konfrontationer och svartmålning av motparterna. Det är också bra. Det leder ingenstans att utpeka andra som fiender. Vi har idag en tydligare gemensam arena, där ”brukare”, ”bevarare” och andra berörda förväntas samlas och diskutera mål och medel. Det leder till fokus på goda processer: att i samförstånd hitta vägar att sträva efter samma saker.

Som en följd av det här är vi inne i en process där naturvårdens målsättningar formuleras om. Det ses som lite trångsynt att enbart prata om naturtyper, arter och genetisk variation. Man ska inte längre överlåta biologin enbart till biologerna utan foga in den i en större helhet, integrera den i en diskussion om samhällets utveckling som även andra kan vara med och forma. Det leder till att naturvårdens nya mål är bredare, de är hållna på en mer generell nivå än tidigare. Det är också bra, men här öppnar sig en risk: det kan bli så att man förlorar greppet om den biologiska mångfalden.

Det är svårt att mäta biologisk mångfald. Själva begreppet är på sätt och vis hopplöst, en metafor för motsatsen till utarmning. Hur ska man kunna veta vad som är tillräckligt, hur ska man kunnasätta mål att sträva mot, mål som utsäger att nu är det bra? Vi mäter indirekta saker som arealer av olika slag men naturens obegripligt komplexa väv undflyr våra beräkningar och reagerar på sätt som vi inte kunde förutse. Det närmaste vi kommer är ändå byggstenarna: arterna, deras variation och deras livsmiljöer. Det är de som är valutan i vårt gröna kapital. Har vi inte kontroll på våra gröna räkenskaper så riskerar vi att hamna i en situation där våra styrmedel blir otillräckliga, där kompasskursen inte går att lita på, där tillståndet i naturen inte kommer med i beräkningen längre. Det hela ser bra ut på papper men utarmningen fortsätter.

Utvecklade och vidgade betraktelsesätt, samarbetsformer och metoder är någonting positivt, en god utveckling som berikar naturvården. Kan vi förena det med fortsatt vaksam kontroll på hur det faktiskt står till därute så är vi på rätt väg.