När en invasiv art väl blivit ett problem för människor och ekosystem kan det vara lite för sent – bekämpning blir i det stadiet en resurskrävande och långdragen historia. Därför behöver vi också fokusera på de arter som vi ser kommer att bli problemarter om inget görs. Det skriver Cajza Eriksson, på Länsstyrelsen Skåne.
Skånes landmassa på drygt elva tusen kvadratkilometer motsvarar ungefär två procent av Sveriges yta. På denna yta ryms nära 12 procent av de svenska fynden av invasiva arter. Under de senaste tio åren har omkring 120 000 fynd rapporterats in i Skåne av arter som bedömts ha hög eller mycket hög risk att påverka biologisk mångfald negativt inom 50 år. Nästan 40 procent av dessa fynd är till stor del flyttande fåglar, men cirka 57 000 fynd avser växter, som sällan minskar om de inte aktivt tas bort.
Det går naturligtvis att ifrågasätta om arter som påsklilja, hästkastanj, citronmussling eller guldfisk verkligen utgör ett hot mot biologisk mångfald. Samtliga är arter som idag inte uppfattas som problematiska av folk i allmänhet utan snarare är uppskattade. Samtidigt bygger riskklassificeringen på gedigna, semikvantitativa bedömningar utförda av några av landets ledande artexperter. Den tar hänsyn till arternas biologi – såsom habitatkrav, livscykel och spridningsförmåga – i kombination med framtida klimatscenarier. Riskklassificeringen stämmer bra med det jag själv ser i fält: arter som plötsligt ökar kraftigt och nya arter som etablerar sig långt från sin introduktionsplats är oftast de som hamnat i hög riskklass.
Ju förr desto bättre
Inom invasionsbiologin är principen ”tidig upptäckt, snabb åtgärd” väl etablerad. Ju tidigare en invasiv art upptäcks och åtgärdas, desto bättre – för naturen, miljön och ekonomin. Häri ligger också problemet. En art uppfattas sällan som bekymmersam förrän det är för sent. Först när den blir dominerande och tränger undan det vi värdesätter ses den som ett problem. När den punkten väl nåtts krävs ofta omfattande insatser och i de flesta fall är det då för sent att utrota arten. Ett exempel på en resurskrävande insats är bekämpningen av jätteloka i Fyledalen i Tomelilla kommun. Där finns omfattande förekomster av jätteloka, samtidigt som området hyser mycket höga naturvärden och naturreservaten avlöser varandra. Därför har Fyledalen prioriterats för långsiktiga insatser mot jätteloka, både på skyddad mark och genom samordning med privata mark-ägare uppströms, eftersom ån fungerar som spridningsväg för fröerna. Under flera år var detta vårt mest resurskrävande område, men efter fem års arbete börjar resultaten bli synliga.
Den typen av satsningar sker dock alltid på bekostnad av annat. Om vi enbart fokuserar på lagreglerade arter med stor spridning riskerar vi att missa möjligheten att stoppa nästa problemart i tid – och därmed förlora biologisk mångfald. Det är därför vi behöver diskutera arter som till exempel vårkrokus, sjögroda, vandrarmussla och japansk ullhandskrabba redan innan problemen blir uppenbara, även om behovet av åtgärder då kan vara lätt att ifrågasätta.
Områdesbaserat arbetssätt
För några år sedan hade jag och min chef, Nils Carlsson, ett strategiskt samtal om hur arbetet med invasiva arter i Skåne borde utvecklas. Nils, som arbetat med dessa frågor i över 15 år, hade ännu tydligare sett de förändringar som pågår i naturen. Vi delade en viss uppgivenhet över att spridningen ofta gick snabbare än våra insatser, men konstaterade samtidigt att viktiga framgångar nåtts. Kabomba har utrotats i en stenbrottsdamm i Simrishamn – världens första dokumenterade utrotning av arten. Vandrarmussla och sydfyrling kan idag betraktas som utrotade i länet, och insatserna mot gul skunkkalla har minskat det skånska beståndet från tiotusentals blommande plantor till under hundra.
Samtidigt konstaterade vi att det kändes hopplöst att ta sig an den stora mängden jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide, när nya arter började breda ut sig i skyddade områden, såsom häckberberis, snöbär och scilla. Vi drog därför den något smärtsamma slutsatsen att vi, för att kunna arbeta resurseffektivt och evidensbaserat, behövde flytta fokus från enskilda problemarter till ett mer områdesbaserat arbetssätt. Med små och ofta svängande resurser mellan budgetår måste tidig upptäckt och snabba åtgärder prioriteras. Det gäller både nya arter och väl spridda arter som dyker upp i nya områden.
För att rikta insatserna mot de områden där vi har högst naturvärden och därmed mest att förlora, samarbetar vi med kollegor inom naturreservatsförvaltningen och Åtgärdsprogram för hotade arter. Områden med höga naturvärden som är särskilt känsliga för invasiva arter inventeras och högriskarter tas bort oavsett art och populationsstorlek. Under 2026 planeras bekämpning av spärroxbär, häckberberis och blekbalsamin i naturreservatet Benestads backar, samt flikbjörnbär, vresros och spärroxbär längs Bjärekusten. Naturligtvis prioriteras redan påbörjade projekt. Nya projekt mot väletablerade arter fokuserar på små bestånd inom skyddade områden. Genom att ta bort exempelvis jätteloka, jättebalsamin och parkslide där insatsen förväntas ta någon dag, inte veckor, kan fler platser åtgärdas och biologisk mångfald bevaras, i stället för att senare behöva restaureras.
Södra landsändan utsatt
I områden med engagerad allmänhet bidrar vi gärna med information, utbildning och redskap för säker och effektiv bekämpning. Vid hög förekomst av arter som jätteloka, jättebalsamin, kanadensiskt gullris och blomsterlupin är frivilliginsatser ofta avgörande. Där kan vi stötta med utrustning, praktisk vägledning och bekämpningsplaner. Förhoppningen är att detta leder till konkreta resultat i naturen, ökat engagemang och en större eftertanke kring vad vi planterar i våra trädgårdar.
Skåne, Halland, Västra Götaland och Blekinge har inte råd att vänta tills arter uppfattas som problematiska i resten av landet – här måste arbetet gå snabbare. Skåne, med sitt varma klimat och sin långa växtsäsong, är ofta det första området där nya växter kan etablera sig. Idealet hade varit en extra satsning till de län där arter tidigt etablerar sig för att öka möjligheterna att effektivisera väl vedertagna metoder och också hitta fungerande metoder för nya arter. Då hade också resten av landet kunnat dra nytta av de södra länens erfarenheter för både gamla och nya arter.