Bland de växter som kategoriseras som invasiva främmande arter finns flera som har en självklar plats i våra trädgårdar och i våra hjärtan. Intressekonflikter kan uppstå mellan olika sätt att värna om växter.
Många av de växter som under senare år har kommit att uppmärksammas som invasiva främmande arter har spridits genom att de odlats som trädgårdsväxter. Dessa växter utgör en del av vår historia. De är en del av ett biologiskt kulturarv som minner om hur vi människor utvecklat samhället genom förflyttning och förädling av växter och djur i vår omgivning. Olika värden och olika aspekter av biologisk mångfald hamnar därmed i konflikt med varandra.
Några av de växtarter som har listats som invasiva och främmande är sådana som allmänt anses ”höra till” den svenska trädgårdens kulturarv. Ett exempel är blomsterlupin som på många håll spritt sig och hotar den lokala biologiska mångfalden, samtidigt har den blivit en mycket älskad blomma som av många betraktas som en del av kulturarvet.
Växter lever aldrig ensamma i trädgården utan påverkas av en mängd olika andra organismer, liksom av människors aktiviteter, beslut och samhälleliga processer. I takt med att klimat och markanvändning förändras kan växter som tidigare varit mer eller mindre svårodlade börja frodas och sprida sig. Odlare är visserligen vana att hålla ett vakande öga på växter som tenderar att sprida sig för mycket, men det kan ändå vara svårt för enskilda trädgårdsinnehavare att bedöma vad som är rätt åtgärd för att något inte ska sprida sig okontrollerat.
En trädgårdsväxt som illustrerar förändringar i synsätt är jättedaggkåpa som 1999 utsågs till Årets perenn. Utmärkelsen ges till växter som bedöms vara friska, tåliga, vackra och lättskötta. Idag är jättedaggkåpan listad som potentiellt invasiv, och den nämns ofta som ett exempel på hur snabbt en växt kan gå från önskad till oönskad.
Många yrkesverksamma inom trädgårdssektorn menar att budskapet om invasiva arter är förenklat. Detta kan exemplifieras av vresrosen, som betecknas som en invasiv främmande art. På Naturvårdsverkets hemsida har den beskrivits som snabbväxande och att den ”tränger ut inhemska växtarter och förändrar hela ekosystem”. Mot denna bakgrund kan det te sig förvånande att en vresros vid namn ’Gryts Bruk’ år 2019 fick märkningen Grönt kulturarv®. I fallet vresrosor är det i första hand den rena arten som sprider sig invasivt. Det gör däremot inte de förädlade sorter som odlas i många trädgårdar, varav Gryts Bruk är en.
Att en växt på en och samma gång kan kategoriseras som en kulturarvsväxt och som främmande invasiv, visar att frågor om växtlighet bygger på många olika, inte sällan motsägelsefulla, former av kunskap om växter. Generellt sett är biologer vana att diskutera biologisk mångfald på artnivå, medan trädgårdsodlare ofta hanterar många olika sorter av samma art.
Eftersom människor på olika sätt är involverade i spridningen av växter, både önskade och oönskade, måste växtlighetens expansion och förflyttning förstås ur kulturella och sociala perspektiv.