Den dyker upp på allt fler platser i södra och mellersta Sverige: nattfjärilen buxbomsmott. Det är larven som orsakar problemen, och i Europa har både vilda och planterade buxbomar försvunnit i rasande takt under de senaste 20 åren, skriver Lars Pettersson vid Lunds universitet.
När handeln med prydnadsväxter mellan EU och Kina tog fart i början av 2000-talet ökade importen av buxbom snabbt. Enligt EU-statistik steg importen från några tusen plantor 2006 till nära en miljon per år bara fyra år senare. Med transporterna följde också en ovälkommen fripassagerare från Sydostasien: buxbomsmottet. De första europeiska fynden gjordes 2006 i Tyskland och Nederländerna, vid viktiga knutpunkter för den internationella växthandeln.
Att fjärilen kunde orsaka omfattande skador var välkänt i delar av Asien, men kunskapen fanns främst i nationell litteratur och nådde inte Europa i tid. I dag är dess biologi och skadebild väl dokumenterade även här, men först efter att arten hunnit etableras och sprida sig.
När buxbomsmottet väl fått fäste gick spridningen snabbt. De vuxna fjärilarna är goda flygare och inom några år hade arten nått stora delar av södra och mellersta Europa. Till en början drabbades främst planteringar, men snart även naturliga bestånd av buxbom i lövskogar och på torra klippsluttningar, särskilt i länder som Frankrike, Spanien och Schweiz. Där betraktas buxbomsmottet som en invasiv främmande art som hotar både vilda och odlade bestånd. I Sverige, där buxbom är en införd växt, ses fjärlilen i stället främst som en skadegörare.
Schweiz var ett av de första länder där effekterna av mottet dokumenterades. Där kunde man visa hur larverna snabbt kan kaläta och döda både vild och planterad buxbom. Spridningen underlättas av att fjärilen kan hinna med upp till fyra–fem generationer per år, beroende på klimat och växtsäsongens längd. Kombinationen av effektiv spridning, snabb reproduktion och god tillgång på värdväxt har gjort buxbomsmottet mycket framgångsrikt – eller, ur mänskligt perspektiv, till ett växande problem.
I Nederländerna finns arten i dag i princip överallt och antalet fynd räknas i tiotusental. Samma utveckling har skett i Storbritannien, där frågor om hur man stoppar angrepp av buxbomsmott blivit bland de vanligaste inom trädgårdsrådgivningen. Bilder på tidigare täta, formklippta buxbomar som förvandlats till kala risbuskar har blivit ett återkommande inslag även i medier.
I Sverige upptäcktes buxbomsmottet för omkring tio år sedan och arten håller fortfarande på att etablera sig. Den finns främst i Skåne men har spridit sig längs både väst- och ostkusten, med nordligaste fyndet just nu i Uppsalatrakten. Antalen ökar snabbt, vilket bland annat syns i kamerafällor: i Botaniska trädgården i Lund ökade fynden från enstaka individer 2024 till omkring 650 under 2025. Naturliga fiender är ännu få, men i England har kajor börjat äta larverna – en liten tröst för alla som ser sina buxbomsplanteringar tuggas sönder av vår nya, vackra men problematiska nattfjäril.