Kommunerna är en viktig nivå i arbetet med invasiva arter, där politiker och tjänstemän möter allmänhetens önskningar och behov, och många av de beslut som påverkar folks vardag tas. Biodiverse fick en pratstund med Åsa Rydell på Leksands kommun, och Johanna Engström på Skellefteå kommun.
Förutsättningarna för kommunernas arbete med invasiva arter varierar stort, och även hur länge och på vilket sätt man bedrivit ett aktivt arbete i frågan. I Skellefteå kommun var ett Lona-projekt (Lokala naturvårdssatsningen), Invasiva arter – inventering och bekämpning av lupiner, startskottet för arbetet med invasiva arter. Det var 2018, och efter det har verksamheten bara vuxit.
I Leksands kommun hade Åsa Rydell varit oroad på sina många cykelturer runt om i kommunen sedan början av 2000-talet, när hon såg lupinerna sprida sig med en farlig fart. 2013 tog hon upp problemet på jobbet för första gången. Sen hände allt relativt snabbt: 2014 sökte de Lona-medel för att 2015 starta projektet ”Varning för lupiner”. Syftet var att sprida informationen till allmänheten, och att inventera vägkanter och fäbodställen.
Gemensamt för dessa båda kommuner är hur viktigt det varit med information till allmänheten. Men beroende på de skilda förutsättningarna har arbetet tagit olika vägar. Johanna Engström på Skellefteå kommun berättar:
– Arbetet var i början beroende av hur kommunens verksamhet var organiserad. På naturvårdsenheten har vi ingen budget för bekämpning och inte heller några befogenheter på kommunens mark. Det åligger parkenheten, som är de som sköter kommunens mark, eller på mark- och exploateringskontoret, som är markägare.
Först 2023 kom ett föreläggande från Länsstyrelsen i Västerbotten om att bekämpa jätteloka och jättebalsamin på kommunens mark, och då tog det också fart bland politikerna. Då avsattes en halvtidstjänst för en trädgårdsmästare, och man anställde två arbetsledare och ferieungdomar för att bekämpa de invasiva växterna.
Innan föreläggandet var det Johanna och miljöavdelningen som drev arbetet med invasiva arter, men nu har det skett ett skifte i ansvar. Idag är det parkenheten som äger frågan och som även har mandat att utföra arbetet, och det har blivit mycket enklare när allt ligger hos en enhet.
Alltid redo
När Leksands kommun inledde arbetet med invasiva arter var det inte så många som jobbade med dessa frågor. Det fanns heller inte så mycket information tillgängligt, men man tog fram egen, och Åsa Rydell tillbringade mycket tid med att sprida den information de hade. Hennes framgångsrecept är att ihärdigt förmedla lättsam information.
– Vi annonserade, satte upp affischer ute i byarna och ordnade vandringar och föreläsningar. Allt för att nå ut med budskapet om lupinernas hot mot biologiska mångfalden, främst ängsväxterna. ”Varning för lupiner” var något som media tyckte var spektakulärt och hakade på så vi fick stor hjälp att nå ut i både tidningar, radio och TV, berättar hon.
– På kommunal nivå är det ju lätt att komma ut och prata med folk. Och det åker alltid med en lie i skuffen när jag är ute och kör i tjänsten.
Ta allmänheten till hjälp
Ett sätt att bekämpa invasiva arter är att underlätta för allmänhetens initiativförmåga och vilja att hjälpa till. I Leksands kommun öppnade man för medborgarförslag, och Skellefteå kommun har använt sig av en tjänst som är ett slags mobilspel för att engagera allmänheten i olika uppgifter. Folk får helt enkelt betalt för att bekämpa invasiva arter, genom att ladda ner och använda sig av en app.
Skellefteå kommun, som testade detta i fjol, konstaterar att det inte gick helt enligt plan då.
– Problemet var att vi uppmanade folk att bekämpa jättebalsamin på hela kommunens mark. Men vi har förstått att man gärna vill veta var de finns, så vi ska testa igen i år och då ange på en karta var bestånden är, berättar Johanna Engström.
Framtiden är den svåra biten, konstaterar hon. Länsstyrelsens föreläggande räcker till 2028, men efter det är det osäkert hur finansieringen ser ut. Även om varje insats är värdefull, så riskerar mycket av de investeringar som redan gjorts att få mindre utdelning om inte arbetet sker kontinuerligt.
Parkenheten har nu börja ta fram listor på de växter som kan komma att bli ett problem i takt med ett förändrat klimat, och som de ska undvika att plantera.
– Vi har ju den fördelen som norrlandskommun, att vi kan titta söderut för att se vad som kanske väntar, och förhoppningsvis ha lite mer tid att förbereda oss, säger hon.
I Leksand har Åsa Rydell idag tröttnat lite på invasiva arter, säger hon med ett skratt. Men engagemanget går inte att ta fel på när hon betonar att vi behöver jobba från grunden – med ökad kännedom om växter generellt i skolan.
– Friluftsliv och kännedom om naturen är ju vägen till naturvård, konstaterar hon.