Spridningsvägarför invasiva främmande arter

Att ha koll på hur de inva­siva arterna sprider sig är en viktig del av arbetet med bekämpningen. Därför har EU krav på alla medlems-länder att kartlägga vilka spridningsvägar som an­vänds till och inom det egna landet. Sverige har gjort en sådan kartläggning för 101 invasiva främmande arter.

För att minska spridningen av invasiva arter inom EU måste medlemsländerna kartlägga hur arterna tar sig in i lan­det och hur de sprids vidare, särskilt när spridningen sker oavsikt­ligt. Målet är att hitta de mest kritiska spridningsvägarna – sådana som kräver prioriterade åtgärder för att de används av många arter eller för att arterna kan orsaka stora skador i naturen.

Vi gjorde en sådan kartläggning för 101 invasiva främmande arter. Av dessa finns 92 på EU:s förteckning över invasiva främmande arter. Dessa arter är förbjudna inom hela EU, vilket innebär att det inte är tillåtet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, hålla eller släppa ut dem i naturen. De resterande nio är inte EU-listade idag, men har av Naturvårdsverket bedömts som särskilt problematiska för Sverige.

En av de senare är kanadensiskt gullris, en växt som ursprungligen kommer från Nordamerika. Den infördes till Sverige år 1864 som trädgårdsväxt. Redan året därpå hittades den förvildad i naturen utanför Karlskoga. Sedan dess har arten spridit sig kraftigt och är idag vanlig i stora delar av södra och mellersta Sverige, samt längs delar av Norrlandskusten. Arten är mycket konkurrenskraftig, och bildar täta och höga bestånd som effektivt tränger undan inhemska växter. Dessutom utsöndrar den kemiska ämnen i marken som gör det svårt för andra växter att etablera sig. Särskilt gräsmarker och olika typer av våtmarker riskerar att invaderas – miljöer som redan är hotade av mänsklig påverkan. Trots att kanadensiskt gullris alltså inte är listad på EU-förteckningen så finns den med i vår kartläggning av spridningsvägar, eftersom den är problematisk i Sverige.

I karteringen valde vi att följa den klassifikation som Konventionen om biologisk mångfald (CBD) tagit fram över spridningsvägar, med 47 vägar inde­lade i sex huvudkategorier. För arter som ännu inte har nått Sverige undersökte vi hur de i framtiden skulle kunna ta sig hit. När det gäller arter som redan finns i landet studerade vi även hur de sprids vidare, både ute i naturen och från platser där de hålls under kontrollerade former. Det kan handla om djurparker, bota­niska trädgårdar, privata trädgårdar och akvarier samt verksamheter som akvakul­tur och pälsdjursuppfödning där vissa arter får hållas med dispens under en utfasningsperiod. Framöver kan således både tillåten hållning med dispens och otillåten hållning förekomma. Kartlägg­ningen omfattade hela Sveriges landyta, territorialvatten och ekonomiska zon.

Tolv spridningsvägar sticker ut

Kartläggningen visar att de invasiva arterna kan spridas på många olika sätt. Totalt identifierades 31 spridningsvägar som kan vara involverade i transporten av 75 arter till den svenska naturen. Tolv av dessa spridningsvägar bedömde vi som särskilt viktiga, eftersom de kan föra med sig arter som lätt kan etablera sig och orsaka skador på den biologiska mångfalden. De viktigaste spridningsvägarna som börjar utanför Sverige respektive i svensk naturmiljö handlar om oav­siktlig spridning av arter som förorening eller fripassagerare med olika transporter, och om egenspridning, det vill säga arter som sprider sig på egen hand. För vårt exempel kanaden­siskt gullris kan frön färdas långa sträckor med vinden, medan rötterna sprider sig mer lokalt under marken. Växtdelar kan dessutom spridas nedströms längs vattendrag. Maskiner, fordon och jordtransporter bidrar ytterligare till sprid­ningen av frön och rotbitar.

Även bland spridningsvägar som utgår från platser där arter hålls under kontrollerade former i Sverige är spridning som förorening eller fripassagerare viktiga kategorier, men rymningar eller förvildningar och avsiktliga utsättningar är också viktiga. Exempelvis finns stora risker kopplade till växter som sprids via trädgårdsavfall. Trots att kanadensiskt gullris orsakar stora problem i den svenska naturen, så odlas och säljs den fortfarande, bland annat via internet. När blommande stjälkar används som dekora­tion och sedan slängs bland trädgårdsavfall kan växten lätt sprida sig vidare.

Bland de tolv viktigaste spridningsvägarna är det bara egenspridning som sker helt utan mänsklig inblandning. Alla andra är nära kopplade till olika samhällssektorer, branscher och mänskliga verksamheter. En viktig sektor handlar om hållande av växter och djur, både i offentliga djurparker, akvarier, botaniska trädgårdar och parker, och i privata terra­rier, akvarier och trädgårdar. Hit hör också transporter och handel med djur, växter och frön, både via grossister, butiker och privat försäljning, till exempel över internet. Även användningen av fordon, maskiner och utrust­ning bidrar till spridningen av invasiva arter. Det gäller till exempel vid skötsel av vägkanter och banvallar, inom jord- och skogsbruk samt vid byggnation av vägar, hus och andra anlägg­ningar. I vattenmiljöer spelar verksamheter som akvakultur samt yrkes- och fritidsfiske en stor roll. Dessutom kan fritidsaktiviteter där båtar, trailers och utrustning flyttas mellan olika sjöar och vattendrag bidra till att invasiva arter sprids. Resultaten understryker hela samhällets ansvar för att minska spridningsriskerna för invasiva främmande arter.

Flera spridningsvägar som ofta lyfts fram som viktiga att ha koll på i arbetet med främmande arter saknas i kartläggningen. Det gäller bland annat spridningsvägar kopplade till jordbruk och skogsbruk. Detta beror mest på att kart­läggningen bygger på arter som är intressanta ur naturvårdssyfte. EU:s urval av arter verkar medvetet ha uteslutit främmande arter som redan omfattas av andra, mer sektorsanpassade regleringar inom jordbruket och skogsbruket. En kartläggning som inkluderar alla invasiva främmande arter som påträffats i Sverige hade sannolikt gett ett delvis annorlunda resultat.

Kartläggningen har legat till grund för den uppdatering av handlingsplanen mot sprid­ningsvägar för invasiva främmande arter som kom under 2025.