SLU Artdatabanken har på uppdrag av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten bedömt vilken risk för svensk biologisk mångfald som främmande arter utgör. Dels sådana som redan finns i landet, och dels så kallade dörrknackare, som orsakar problem i grannländer. Här är några preliminära resultat från analysarbetet med risklistan.
Den svenska risklistan för främmande arter publicerades digitalt våren 2025 i Artdata-bankens system Artfakta. I denna har omkring 2 000 arter klassificerats enligt metoden GEIAA i ett system framtaget i samarbete med Norge. Våra experter lade under 2023–2025 ett stort arbete på dessa klassningar som presenteras artvis i den svenska risklistan.
I klassningen finns uppgifter om arternas spridningsvägar, spridningshastighet, livsmiljöer, naturligt utbredningsområde, och världsutbredning idag. Även nuvarande länsförekomst redovisas, samt i vilka län de skulle kunna finnas om 50 år, givet ett klimatscenario med fortsatt höga koldioxidutsläpp (det så kallade RCP8,5). Där finns också information om vilka inhemska arter som kan drabbas och vilka livsmiljötyper som kan påverkas. Analyser av materialet i databasen har inletts och vi redovisar här några preliminära resultat.
Nya högriskarter i Sverige
Nästan 30 högriskarter har påträffats eller etablerat sig i Sverige under 2000-talet, vilket blir ungefär en ny art per år. Några exempel bland dessa är svartmunnad smörbult, mårdhund, lövplattmask, stillahavsostron, askskottsjukesvamp, större rovmärla och filtsjöpung. Bara dessa få som nämns här har, och kommer sannolikt ha, en betydande effekt på svensk biologisk mångfald. Det finns ingen anledning att tro att inflödet kommer att minska. Det finns även ett betydande antal så kallade ”dörrknackare” i våra grannländer. Dörrknackare är arter som orsakar problem i närområdet men som ännu inte nått Sverige. Några sådana som kan nämnas är tvättbjörn, sammetsgeting, flera daggmaskätande plattmaskar, svampen citronmussling (se artikel på s. 7), samt ett tjugotal kräftdjur i söt- och saltvatten.
Högriskarterna härstammar oftast från länder med ett klimat som i viss mån liknar vårt. Rent tropiska arter är sällsynta och bedöms oftast inte kunna klara sig i Sverige, ens efter betydande klimatförändringar. Nordamerika, Nordostasien, Europa och det så kallade pontokaspiska området (kring Kaspiska och Svarta haven) är delar av världen varifrån flest högriskarter härstammar, såväl på land som i vatten. Kartan på nästa sida kommer från de pågående analyserna och visar ursprungsområden för de akvatiska högriskarterna.
Spridningsvägarna har tydliga mönster för både land- och vattenlevande arter (se även artikel på s. 10). På land dominerar import av växt- och jordmaterial. Det gäller framför allt importerade arter, oftast trädgårdsväxter, men även många fripassagerare med växter och jord, ogräsfröer, snäckor och sniglar samt rovlevande plattmaskar (planarier). I akvatiska miljöer handlar det oftast om fripassagerare, både med handelsfartyg och privata båtar, och med importerade vattenväxter. Många främmande arter i marina miljöer har först etablerat sig i våra grannländers vatten och tar sig sedan hit spontant eller med strömmar. Sådana arter ses också som invasiva och främmande.
Både på land och i vatten förekommer ofta att arter sätts ut medvetet. Det gäller husdjur såsom mindre däggdjur, groddjur, kräldjur, ormar, sköldpaddor och akvariefiskar. De flesta överlever inte i vårt klimat, men några gör så och kan etablera sig.
Betydligt fler invasiva främmande högriskarter kan etablera sig i det mildare södra Sverige än i norr. Det vanligaste är att främmande arter etablerar sig i tätbefolkade områden, då det oftast är mänskliga aktiviteter som introducerar dem till naturen, medvetet eller omedvetet. Städer, stadsmiljöer och naturen kring dessa är mest drabbade. För marina arter är även hamnar och marinor betydande etableringsplatser. Vad gäller mer naturliga livsmiljöer så har gräsmarker och lövskogar störst risk att drabbas, oftast av förrymda trädgårdsväxter. I vatten är grunda områden betydligt mer utsatta än djupare, både i sött, bräckt och salt vatten.
Förhoppningsvis kommer SLU Artdatabanken att under året kunna publicera utförligare analyser från detta stora material.