”Gräs är den gröna tråd som binder en fjärdedel av jordens yta samman och poesin strömmar ur deras namn.”
Så har den ljusgröna våren flugit in på sina vingar av tranor och gäss och allt det underbara där ute vill något underbart med mig. Jag befinner mig som oftast på knä och rycker i ogräset så att de fagra vårblomstren ska få mer plats.
Men så zoomar jag in på just det jag vill få bort. Grönskan hos nygräset liknar ett litet barn. Ungt, friskt och enkelt. Gräs är en sådan rörande resistens. Grönblodigt, odöpt och oadligt. Hur mycket än vi eller glupska kor sliter och trampar på det så sticker det upp ur jorden igen och den sida av strået som plågats värst växer snabbast. Gräs är ett trotsalltlevande. På alla hot svarar det med att växa sig över, under och igenom. Gräsen är de sanna optimisterna.
Jag höjer blicken och ser att grönheten finns överallt. Gräsen är ängarnas ramverk och allt det skönas bakgrundsfärg. Gräs är skillnaden mellan en vanlig middag och en picknick. Mellan det angenäma och obehagliga i att gå barfota. Den grovt vävda kvalitetsmattan på golvet mellan himmel och jord. Grönskott på barnaknän eller i pannan hos ett lamm är beviset på att någon har haft roligt. Gräs är gravarnas vackra vildvuxna hår enligt Walt Whitman. Gräs är inte lättkränkta och ger inte upp i första taget. De vet vad de vill och tvekar inte. De reser sig upp. Alltid. Pekande uppåt och vidare som spjut. Detta kollektiv av strån känner till anspråkslöshetens och anpassningens villkor. De behöver inte få rätt. De behöver bara fortsätta växa. Gräsexistensen är omanipulerbar och svårstyrd som en kundvagn, modell större. Gräs behöver inte fjäska till sig diverse flyn med smink i avancerade färger eller använda starka parfymer som vissa fisförnäma blommor gör eftersom de, helt enkelt, låter vinden pollinera sina frön. Gröna gräs bryr sig om världen. De är generösa som en amma. Vårt ris, havre, korn, majs och vete är gräs. Hirs och socker, likaså. Och i whisky, öl och bröd växer det av gräs. Detta frodiga foder föder antiloper, gäss, papegojor och randiga hästar. Noshörningar, giraffer, lamor och får. Bufflar, hjortar och jakar. På havens botten betar sjökor och karpar det vajande ål- och braxengräset. Kapyabarer, elefanter, harar, möss, gräshoppor, sniglar och ödlor tuggar gärna i sig dessa doftande, saftiga strån.
Gräs är den gröna tråd som binder en fjärdedel av jordens yta samman och poesin strömmar ur deras namn. Vad sägs om pysslingsgräs, bockvete, eller knylhavre? Sötgräs, kurragömmagräs eller kärleksgräs? Man kan lita på gräs. Det är inte grönare på andra sidan. Det är ärligt grönt överallt till skillnad från himlen som man kanske uppfattar som blå, men när man håller den i sin hand har den ingen färg alls. Eller sjöarna som ibland är så blå att det svider i ögonen, men deras vatten blir lortbrunt närmast kroppen när man badar i det. Det gröna i ett grässtrå behåller sin färg. Minsann om det inte blir grönare ju närmare man kommer.
Jag tittar ut igen från min plätt på jorden. Mellan alla små söta sippor pekar gräsen grönt finger åt mina vansinniga trädgårdsprojekt. De har rätt. De vet hur man gör. Gräs är fullständiga uttryck för mål och mening. Det som strömmar ut från gröna tuvor är det vi borde ta till oss. Vårt verkliga halmstrå.