I mars 2026 släpptes en ny rödlista för Sverige. Det är den sjätte samlade rödlistan sedan år 2000 för Sveriges djur, växter, svampar och alger. Rödlistan ska fungera som ett varningssystem som signalerar när det går dåligt för en art eller en livsmiljö så att åtgärder kan sättas in i tid.
Den svenska rödlistan är en sammanställning av enskilda arters utdöenderisk och ger en överblick över tillståndet för Sveriges arter. Den är ett av de kunskapsunderlag som används för att bedöma vilka arter som är i behov av åtgärder av olika slag för att långsiktigt finnas kvar i landet. Förekomst av de mest hotade arterna signalerar också ofta miljöer med höga naturvärden som i sig är viktiga att bevara.
Antal utdöda arter trubbigt mått
Det förekommer ofta missförstånd om vad rödlistan är, hur den tas fram och vilket som är dess syfte. I den debatt som vanligen blossar upp varje gång en ny rödlista släpps återkommer ofta argumentet att relativt få arter dött ut från landet i modern tid och att antalet arter i Sverige ökar i och med att nya arter etablerar sig i landet. Detta tolkas som ett tecken på att det går bra för den biologiska mångfalden och att de naturvårdsåtgärder som görs inom till exempel jord- och skogsbruksnäringarna fungerar väl. Utan att förringa det naturvårdsåtgärder som ändå pågår inom jord- och skogsbruk vill vi här förtydliga att antalet nationellt utdöda arter är ett otillräckligt och mycket trubbigt mått på tillståndet i naturen. Det är också direkt missvisande att jämföra antalet nationellt utdöda arter med antalet nytillkomna arter för att dra slutsatser om framsteg för naturvården.
När dör en art ut?
Utdöende är en gradvis process som ofta tar lång tid, där en art först försvinner lokalt och sedan från allt större områden tills den slutligen dör ut nationellt. Det är svårt att påvisa när den sista individen av en art försvunnit från landet – därför finns det en fördröjning från det att en art påträffats för sista gången tills den bedöms som nationellt utdöd. I rödlistan 2025 har omkring 1 100 arter försvunnit från minst ett län i landet. Av de rödlistade arterna i skogs- och jordbrukslandskapet är fler än 70 respektive 80 procent minskande och alltså föremål för pågående lokala utdöenden. Orsaken till att arter är rödlistade är i de flesta fall att de påverkas negativt av någon typ av mänsklig aktivitet. Av de rödlistade arterna är 76 procent utsatta för stor negativ påverkan av någon känd faktor. De påverkansfaktorer som har negativ effekt på flest arter är kopplade till markanvändning inom jord- och skogsbruk.
Det är en stor förlust när de sista individerna av en mycket sällsynt art försvinner och förödande för arten i fråga, men minst lika allvarlig är den pågående gradvisa minskningen av väldigt många fler arter som leder till att ekosystemen successivt utarmas trots att arterna fortfarande finns kvar i landet. Att tillåta att tusentals arter minskar i omfattning till den grad att de endast förekommer i små populationer på ett begränsat antal platser – exempelvis skyddade inom reservat – vore ett enormt misslyckande. Sådana populationer är inte långsiktigt livskraftiga och de ekosystem som förlorat många arter riskerar att kollapsa. Dessutom är det svårt att vända trender för arter med mycket små populationer, dels för att de riskerar att dö ut till följd av slumpmässiga faktorer (till exempel extremväder), dels för att små populationer också ofta är genetiskt utarmade och därmed har svårt att anpassa sig till förändrade miljöförhållanden.
Nytillkomna ersätter inte förlorade
Det är förvisso sant att hundratals nya arter etablerat sig i landet under de senaste 100 åren. De nytillkomna arterna inkluderar både spontant invandrade och avsiktligt eller oavsiktligt införda arter. Merparten av de senare är införda trädgårdsväxter som spridit sig vidare till naturen, varav en del räknas som invasiva främmande arter som påverkar ekosystemen negativt. Andra exempel på invasiva främmande arter är de svamparter som orsakar almsjukan och askskottssjukan, som utöver träden hotar ett stort antal arter knutna till dem, liksom svartmunnad smörbult, som konkurrerar med andra bottenlevande fiskarter om boplatser och föda. Arter som invandrat spontant på senare tid är ofta sådana som gynnats av att klimatet blivit varmare och är sällan hotade. Dessa ersätter inte förlusten av andra mer specialiserade och regionalt anpassade arter.
Naturvård och bevarandet av biologisk mångfald går inte ut på att ha så många arter som möjligt. Fokus bör i stället vara på huvudfrågan: Vad behöver göras för att nå det av Riksdagen sedan länge fastställda miljömålet att alla inhemska arter ska bevaras i långsiktigt livskraftiga populationer inom sina utbredningsområden?