För att vindkraft ska fungera med naturen måste man göra rätt från start. Erfarenheterna visar på behov av bättre inventeringar, tydligare metodik och kontrollprogram för mer träffsäkra prövningar.
Som handläggare i naturtillsyn på Länsstyrelsen Värmland, eller som AI beskriver det: ”miljöpolis”, är min uppgift att vägleda kring vilka typer av inventeringar och utredningar som behövs för att en ansökan om tillstånd för att uppföra en vindkraftspark ska kunna prövas. Med rätt underlag av hög kvalitet kan miljöprövningen bli snabbare och mer träffsäker.
Forskningsprogrammet Vindvals olika projekt har ökat vår kunskap kring vindkraftens påverkan på miljön och utvecklat länsstyrelsernas arbete på ett bra sätt. Vindvals projekt tar ofta sin utgångspunkt i vilka arter som riskerar att förolyckas eller störas vid vindkraftverk och det finns exempelvis rekommendationer på olika stora buffertzoner för häckande fåglar, vilket underlättar utformning av parker och dialogen med bolagen. Vindkraftsbolagen brukar även kunna anpassa sig och undvika mindre områden där naturvärden har identifierats. Detta är naturligtvis positivt men kan även medföra att den indirekta påverkan på området inte ges samma utrymme i ansökningarna.
Påverkan från fragmentering och degradering av olika habitat är svårare att sätta fingret på, vilket i sin tur medför att ekologisk kompensation för påverkan på det så kallade vardagslandskapet uteblir i ansökan. Kanske kunde länsstyrelserna och miljöprövningsdelegationerna i högre grad verka för att ekologisk kompensation ska bli en mer naturlig del vid exploateringar.
Exemplet smålom
I Värmland är vi stolta över vår vackra landskapsfågel smålommen och en betydande del av landets population finns i länet. Smålommen är ett exempel på en art som ibland kan medföra utmaningar, dels under inventeringarna, och dels vid planeringen av vindkraftsparkens utformning. Smålommen häckar i små fisktomma tjärnar där rovfiskar inte hotar deras ungar, och vanligtvis använder man en buffertzon på en kilometer från dessa tjärnar. Smålommar har ofta alternativa häckningstjärnar inom ett större område, så en häckningstjärn används inte nödvändigtvis varje år. Under häckningen flyger föräldrarna dagligen till fiskevatten för födosöka och bär med sig fisk hem till ungarna. Finns det smålom nära en exploatering räcker det alltså inte med att lokalisera häckningstjärnar eftersom man även behöver veta vilka flygvägar fåglarna har till sina fiskevatten för att inte råka placera verk som orsakar kollisioner eller barriäreffekter. Inventering krävs alltså särskilt när lommarna har ungar som de transporterar fisk till, och här blir det ibland lite fel med flygvägar som inventeras vid en tidpunkt när det inte sker någon transport. I Värmland anser vi därför att smålom ska inventeras under minst två år vid minst tre tillfällen varje år. Rekommendationerna i metodkatalogen (se under ”läs mer”) är att inventera vid två tillfällen i juni respektive juli, men eftersom vi varit med om att man då missat häckningar har vi aningen högre krav. Det är inte ovanligt att inventeringar behöver kompletteras med en säsong till och ansökningarna därmed försenas. Vi brukar erbjuda extra utrymme för dialog om metodik mellan de olika mer formella stegen i ansökningarna, men det är en svår balansgång hur mycket man ska kräva eftersom lagen också säger att vi inte får kräva mer undersökningar än vad som behövs för att pröva en ansökan.
Fladdermöss i skogsmiljöer
Vi har upplevt att en specifik studie av fallvilt (det vill säga vilda djur som hittats döda) har medfört ett nytt synsätt på fladdermöss hos en del bolag och myndigheter. I studien Vindkraft i skogsmiljö kommer man bland annat fram till att dödligheten hos fladdermöss är låg i Hallands län, på småländska höglandet samt vid norra Vättern och i Dalarna, varför en av slutsatserna är att det är tveksamt om driftreglering ens har någon effekt för att minska dödligheten i stora delar av Sverige. Efter denna studie kan man ibland notera inställningen hos bolag och konsulter att inventering av fladdermöss är onödigt utanför Skåne, Blekinge och Kalmar län, medan vi på länsstyrelserna ofta gör en annan bedömning. Ett annat exempel där synen på metodik skiljer sig åt är just vid inventeringar av fladdermöss. Många inventeringar är utförda under ett fåtal nätter medan vi anser att långtidsstudier är att föredra. Olika syn på metodik kan alltså ge upphov till krav på kompletteringar som försenar ett projekt.
Kan kontrollprogram lösa problemen?
Bolagens intresse av kontrollprogram, där man studerar effekter på fåglar och fladdermöss när vindkraftsparken är uppförd, varierar. Fördelen med kontrollprogram är att de på sikt kan innebära lättnader i regleringarna. I Värmland har vi ett exempel där man vid inventering identifierade många sträckande bivråkar vid en planerad vindkraftspark, men det saknades tidigare studier av hur just bivråkar kan påverkas av vindkraft. I ett kontrollprogram studerades fåglarnas rörelser och det kunde konstateras att de undvek parken eller passerade på högre höjd, vilket medförde att ingen avstängning behövdes under flyttperioden.
Jag brukar förespråka att bolagen ska åta sig undersökning av aktivitet hos fladdermöss när parken är i drift för att kunna fastställa om det finns behov av så kallat Bat-mode (avstängning av verken vid specifika tidpunkter och väderförhållanden när aktiviteten av fladdermöss är hög). Vi har dock inga parker där detta blivit aktuellt ännu. Andra länsstyrelser har exempelvis rapportering av kadaverfynd eller aktivt eftersök av kadaver i kontrollprogram. För att kunna använda resultaten från kontrollprogram på ett mer stringent sätt hade det varit bra med en enhetlig metodik. Fördelen för miljöprövningen med kontrollprogram är att det kan ge snabbare prövningar och stabilare kunskapsunderlag. Samtidigt får man inte spara alltför mycket till att hanteras i efterhand.