”Skalla-Grim var en mycket flitig man. Han hade alltid
mycket folk hos sig och lät samla in mycket av de
tillgångar som fanns. (…) . Han lät bygga en gård på
Alftanes och hade två ställen. Därifrån bedrev han
fiske och säljakt och samlade ägg, som det då fanns
nog av. Han lät föra hem drivveden till sig. Det kom
ofta valar till land och den som ville fick skjuta dem.
Allt vilt låg på den tiden stilla i markerna och var ovant
vid människor.”
Fotot är från folio 73 recto från 1300-talsverket Möðruvallabók och visar en del av Egils saga Skallagrímssonar. Man måste vara försiktig med att tolka denna passage ordagrant, eftersom den innehåller motiv som kan hittas även i andra berättelser. Detta är i sig ett viktigt argument för att integrera litteraturstudier i interdisciplinära miljöstudier såsom IEM – det ger litteraturkritiker möjlighet att hjälpa naturvetare (som generellt sett inte har så mycket kunskap om litterära texter och kritiska analysmetoder) att skilja mellan olika slags information ifråga om tillförlitlighet.

Foto: Photograph provided by the Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies. Photographer: Jóhanna Ólafsdóttir.

This article is also available in English.

Vad finns det för möjligheter med inter- och multi- disciplinära forskningssamarbeten mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora? Forskningsinitiativet Inscribing Environmental Memory (IEM) ställer den frågan på sin spets. IEM är ett pågående experiment i integrerade miljöstudier som samlar forskare från vitt skilda ämnesområden som litteratur, arkeologi, antropologi, historia, geografi, geologi och olika discipliner inom miljövetenskap. Om vi verkligen vill förstå sambandet mellan människa och miljö i framtiden, och dess möjliga följder och komplikationer, behöver vi utvidga den tillgängliga kunskapsbanken om socio-ekologiska förhållandena i det förflutna. Det görs i projektet IEM genom att vi vänder blicken mot ”historiens färdiga experiment”, delvis med hjälp av den rika källan av medeltida sagor från Island, som kan ge oss en mer komplett och renodlad förståelse av hur forna tiders samhällen svarade på miljöföränd- ringar. Projektet bygger på det interdisciplinära förhållningssätt som ligger till grund för historisk ekologi, ett forskningsfält som forskare som CBM:s Carole Crumley banat väg för. Kunskap om hur människor i forntida samhällen förstod och hante- rade miljömässiga förändringar i sin samtid kan i sin tur hjälpa oss att möta nuvarande och framtida utmaningar i en tid av global förändring.

Samarbete präglat av öppenhet

De här är nu inga esoteriska frågeställningar som bara handlar om det förflutna. De mest angelägna frågorna vi har idag i vårt moderna samhälle handlar om hur sociala och ekologiska faktorer är beroende av varandra – och hur betydelsefulla människors aktiviteter är i frågan om vad som skapar miljöförändringar. Att förstå de mänskliga dimensionerna av miljöförändringarna har visat sig vara mer komplext än forskare inom jordsystemvetenskap och resiliensteori kunde föreställa sig för några decennier sedan. Forskningen inom global förändring är ett vetenskapligt område som behöver bidrag från många specialfält, inte minst samhälls- vetenskap och humaniora.

Samarbetet inom projektet är präglat av radikal öppenhet för att korsa disciplinära gränser, och det görs genom att sammanföra miljövetenskap med estetiska, etiska, historiska och kulturella forskningsmetoder. Den här typen av samarbete ger förutsättningar för både crowdsourcing av kunskap och information, och mer integrerade undersökningar med genuint interdisciplinära ambitioner
– baserat på tätt samarbete när det gäller frågeställningar och analys av resultat.

Den medeltida isländska litteraturen är en värdefull källa, inte bara för grunddata om historiska förändringar i de ekologiska systemen, utan också genom att den kan ge oss insikter om hur det isländska samhället har kommit ihåg, bevarat och fört vidare lokal ekologisk kunskap genom generationer – det vi kallar ”miljöminne”, eller ”ekologiskt minne”.

Berättelsen om de första tusen åren av mänskligt liv på Island är en historia om förluster och framsteg för miljön, och om succéer och miss- lyckanden för de människor som fick anpassa sig till de rådande förhållandena. Den här historien väcker många intressanta frågor om beroendeförhållandet mellan sociala och ekologiska faktorer. Island blev koloniserat under vikingatiden (sent 800-tal) av människor som kom först och främst från det vi idag kallar Skandinavien, och från de brittiska öarna. Även om man är benägen att tänka på islänningar som avflyttade Européer, kan det vara bra att komma ihåg att förfäderna
till nutidens islänningar bosatte sig i en i stort sett orörd miljö århundraden före de inuitiska förfäderna till dagens grönländare kom till Grönland. I detta hänseende är islänningar en infödd folk- grupp vars kultur har utvecklats tillsammans med andra inhemska och inflyttade arter, och anpassat sig till och med en förändrad livsmiljö.

Island kan sägas utgöra ett slags laboratorium för jämförelse av människoinducerad och naturlig miljöförändring i olika tidsperspektiv. Den forntida isländska naturen genomgick mycket stora förändringar på grund av den intensiva koloniseringen på 800- och 900-talen. Denna snabba förändring gör Island till ett mycket intressant undersökningsobjekt om man tittar på det historiska landskapet och ekosystemen före och efter koloniseringen. In the late 20th and early 21st centuries, which have witnessed alarming trends in biodiversity loss due to human activities around the world, it has become something of a commonplace to think of anthropogenic ”miljöpåverkan” as inevitably linked to significant loss of species. However, with the arrival of human beings there more than 1100 years ago, Iceland witnessed the opposite–a dramatic increase in biodiversity.

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har vi sett alarmerande trender vad gäller förlust av biodiversitet på grund av mänskliga aktiviteter. Det har därför blivit något av en allmän sanning att tänka på mänsklig miljöpåverkan som ofrånkomligt knuten till signifikant artförlust. Men i fallet med Islands kolonisering för 1100 år sedan ledde det emellertid till det motsatta – en dramatisk ökning av den biologiska mångfalden.

Introduktionen av tamdjur såsom får, getter, hästar, grisar och kor, och även den oavsiktliga introduktionen av andra arter såsom insekter, gnagare och olika växter, innebar en stor ekologisk påverkan på det nya landet. Detta var en av de främsta faktorerna till förändringarna i vegetationen och den omfattande jorderosion som drabbade landskapet på Island. En förändring som i slutändan resulterade i en minskning av skogsmark till mindre än två procent av den totala landarealen. Vid sidan om de fysiska bevisen på miljöförändringarna från de första mänskliga bosättningarna, är det också möjligt att hitta ungefär tusen års dokumenterad historia – ett på många sätt förunderligt välbevarat arkiv av hur lokalsamhällen och dess innevånare levde och vittnade om de många socioekologiska förändringar under en lång tid. Detta är helt unikt i den här delen av världen – ingen annanstans finner vi ett sådant historiskt djup och berättelser om specifika platser i skriftliga källor. Här kan vi också jämföra den tillgängliga informationen i sagorna med ytterligare vetenskap- liga data från andra källor, till exempel jordprover, paleoekologiska data och glaciärkärnor på liknande tidsskalor från Islands prehumana historia.

Unikt källmaterial

Som ett resultat av hur kristendomen etablerade sig på Island genom 1000- 1200-talen, utvecklades tidigt en
läs- och skrivkunnighet på moders- målet bland befolkningen. Detta ledde i sin tur till produktionen av en häpnadsväckande rik flora av skrivna källor från Islands tidiga historia.

De isländska sagorna är kanske den mest berömda exporten från Islands medeltid. Men det finns ett antal olika genrer inom saga-litteraturen, även om de så kallade isländska släktsagorna är de mest berömda utanför Island. För det mesta finns i dessa sagor igenkänningsbara platser och troliga situationer, såväl som historiskt verklighetsförankrade händelser och personer som kan ha betraktats som en del av samhällets gemen- samma förflutna av sina läsare. Frågan om huruvida sagorna är pålitliga som historiska källor, eller påhittade historier – det är ett ämne som har debatterats inom saga-forskningen under en lång tid, och fortsätter till viss del än i dag vara ett debattämne.

De isländska sagorna ses numer främst som litterära verk, om än baserade på historiska händelser och personer. De skrevs under en period mellan 1200-1400, men beskriver händelser två-trehundra år tidigare. Bland mycket annat innehåller de isländska sagorna beskrivningar av miljöförhål- landen som bosättarna upplevde, och många andra detaljer kring hur Islands naturresurser användes och utnyttjades av dem och deras ättlingar.

Länge har det historiska perspektivet i en kritisk humanistisk tradition varit underrepresenterat i forskningen om globala förändringar. Forskningsprojekt som IEM, CIE (Comparative Island Ecodynamics) och många av de forskningsnätverk som nu utvecklas inom IHOPE (Integrated History and Future of People of Earth) Circumpolar Networks, arbetar aktivt
för att förändra detta. Det är en långt ifrån enkel uppgift. I forskningssamarbeten som ska integrera expertis, metoder och data från olika vetenskap- liga domäner som aldrig tidigare samarbetat, kan man förvänta sig höga förhandlingskostnader. Det handlar inte bara om hur man formulerar forskningsfrågor, utan också hur man planerar och utför studier, och till slut också hur man använder resultaten. Men den här typen av sam- arbeten kan ge nya modeller för att utföra studier och syntetisera kunskap som är till nytta i den framtida forskningen.