I min rättsvetenskapliga doktorsavhandling vid Umeå universitet har jag studerat förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten, med särskild inriktning mot skogsbruk och renbete. Analysen visar att de motsättningar som finns mellan renskötseln och skogsbruket grundar sig i brister i dagens skogsvårdslagstiftning. Rättsutvecklingen inom olika delar av rätten som reglerar förhållandet mellan renskötseln och skogsbruket har gjort att det uppstått en tydlig kollision mellan det svenska förvaltningssystemet av naturresurser och det konstitutionella egendomsskyddet. Det lämpligaste sättet att komma till rätta med dessa problem är en grundlig genomlysning av skogsvårdslagen där lagstiftaren tar ansvar för de avvägningar som måste göras mellan olika intressen och rättigheter vid skogsbruk.

Gemensamma intressen gick före

Dagens skogsvårdslag infördes under 1970-talet. Lagstiftningen är tydligt präglad av den förvaltningsordning som utvecklades för samhällsplaneringen under denna period genom den så kallade ”fysiska riksplaneringen”, som bland annat hade som syfte att lägga fast hur naturresurserna skulle användas och hur markanvändningen skulle planeras. Staten gavs en framträdande roll i detta planeringssystem. De kollektiva inslagen i samhällsplanerings- och naturvårdslagstiftningen blev framträdande och enskildas rätt fick ofta ge vika för gemensamma intressen. Man kan till och med säga att 1970-talets reformer inom samhällsplanerings- och naturvårdslagstiftningen kunde bli effektiva just för att lagstiftaren tog mindre hänsyn än tidigare till äganderätten och andra rättigheter. Skogsstyrelsen gavs en tydlig roll att pröva avverkningar, och produktionsinriktningen var tydlig.

Stora förändringar i samhället och i rättssystemet ställer helt nya krav på skogsvårdslagstiftningen, vilket talar för en grundläggande genomlysning. Miljöfrågorna har fått en större betydelse. Klimatförändringarna har lett till diskussioner om hur skogen kan användas för anpassningar till den globala uppvärmningen. Samtidigt har friluftsliv, jakt, fiske och övrig rekreation har ökat i betydelse.

Foto: Leif-Anders Blind

Äganderätten stärks

En central förändring i rätten under det senaste decenniet är att det konstitutionella skyddet för den enskildes egendomsrättsliga förhållanden stärkts. Sveriges medlemskap i EU och det faktum att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna nu är svensk lag, har successivt inneburit att skyddet för äganderätten och andra rättigheter till marken stärkts. Dessutom gjordes förändringar i den svenska grundlagen 2010 vilket ger domstolarna en större möjlighet att pröva lagstiftningens förenlighet med grundlagens egendomsskydd. Detta ställer nya krav på de avvägningar som ska göras enligt skogsvårdslagen. Min analys visar att det finna brister i skogsvårdslagen när det gäller de proportionalitetsbedömningar som ska göras mellan olika allmänna intressen och enskildas rättigheter. För att den enskildes rätt till egendomen ska kunna inskränkas krävs att det föreligger ett angeläget allmänt intresse som motiverar att lagstiftaren reglerar den enskildes nyttjande av marken. Det kan exempelvis röra sig om skogsproduktion, naturvårdsintressen, friluftsliv eller skydd för rennäringen. Det krävs vidare att nyttjanderegleringen är proportionerlig, det vill säga att nyttan av inskränkningen överväger konsekvenserna för den enskilde. Fastighetsägaren har alltså en grundläggande rätt att avverka sin skog, vilket ska beaktas i Skogsstyrelsens myndighetsutövning. I detta ligger även att överväga om ersättning ska utgå till en rättighetshavare vars rätt att använda egendomen begränsas genom lag eller myndighetsbeslut.

Kollision mellan olika system

När det gäller renskötsel och skogsbruk har båda verksamheterna inslag som utgör allmänna intressen och civilrättsliga rättigheter, vilket gör den rättsliga situationen komplicerad. Både produktion av skogsråvara och hänsyn till rennäringen utgör allmänna intressen. Detta innebär att vårt gemensamma intresse av att skogen används för skogsproduktion och rennäringens särskilt utsatta markanvändning ska beaktas i de avvägningar som görs. Samtidigt bedrivs skogsbruket med stöd av äganderätten och renskötseln med stöd av renskötselrätten, två civilrättsliga rättigheter som ger båda rättighetshavarna rätt att använda, fatta beslut om och tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av marken. För att lagstiftningen ska vara förenlig med egendomsskyddet måste man skilja dessa olika aspekter av rätten när man gör de avvägningar som egendomsskyddet kräver. Min analys visar dock att både skogsvårdslagen och dess förarbeten sammanblandar de allmänna intressena av skogsproduktion och rennäring med de civilrättsliga rättigheterna. Dessa brister är förståeliga om man ser på skogsvårdslagens bakgrund. När skogsvårdslagen utformades var enskildas egendomsskydd inte en fråga som behövde hanteras. Men med de förändringar som därefter skett i rätten föreligger nu en uppenbar kollision mellan det förvaltningssystem som finns i skogsvårdslagen och det konstitutionella egendomsskyddet. Lagstiftningen utgår numera från att det är förhållandet mellan två näringar som regleras, men bortser till stor del från att det rör sig om parallella rättigheter till marken. Till viss del skulle bristerna i lagstiftningen kunna balanseras upp genom prövningar i domstol. Men möjligheterna för fastighetsägaren och renskötselrättshavaren att få sin rätt prövad i domstol är begränsade. Domstolsprövningarna innebär dessutom att endast skärvor av helheten prövas. Det lämpligaste sättet att komma till rätta med de ovan beskrivna problemen är en grundlig genomlysning av skogsvårdslagen där lagstiftaren tar ansvar för att tydligt definiera de allmänna intressena och de rättigheter som berörs samt gör de avvägningar dem emellan som krävs. Min slutsats är alltså att vi har en skogsvårdslag som är tydligt i otakt med sin tid.