Ända fram till slutet av 1800-talet bedrev samerna ett mycket brett näringsfång. Man hade oftast en mindre renhjord än vad man har idag, och vajorna mjölkades under sommarhalvåret. Jakt, fiske och insamling av vilda växter och bär utgjorde ett betydande och viktigt bidrag till hushållet. Den traditionella kunskapen om vilka vilda växter som var ätliga och vilka som hade medicinska egenskaper var stor, man kunde bland annat konsten att konservera den värdefulla renmjölken med hjälp av fjällkvanne (Angelica archangelica ssp. archangelica), ängssyra (Rumex acetosa), fjällsyra (Oxyria digyna) eller torta (Lactuca alpina). Ett annat mindre känt bruk av växter är skörd av tallens innerbark. På våren, i juni månad, skördades innerbarken som rostades i kokgropar i marken, krossades till flingor och åts i kött- och fisksoppor. Det var ett välkommet tillskott av kolhydrater och fibrer i kosten som huvudsakligen bestod av kött och fisk.
Över 150 år av industriellt skogsbruk i Norrland har raderat många av spåren efter det förindustriella nyttjandet av naturresurser, både genom tidiga avverkningar och genom det moderna trakthyggesbruket. I skogsstyrelsens målbilder för god miljöhänsyn vid föryngringsavverkning framgår att träd med markeringar, till exempel barktäkter eller bläckor, ska lämnas och skyddas med en stormfast trädgrupp. Tyvärr är dock kännedomen om träd med kulturspår, såsom barktäkter, alltför dålig inom skogsbruket idag. Dessutom skyddas inte dessa träd av fornminneslagen som ger ett starkare skydd. Ny kunskap behöver tas fram och förmedlas till dem som arbetar inom skogsbruket.
Samernas användning av vilda växter har fått relativt lite uppmärksamhet i forskningen, trots att missionerande präster och upptäcktsresande i Lappmarken beskrev detta redan på 1600-talet. Det kan bero på att växtdelar bryts ned relativt snabbt i naturen medan fynd relaterade till jakt och fiske, som pilspetsar, fiskekrokar och benrester, bevaras i det arkeologiska materialet och därför har fått större uppmärksamhet. Under 1900-talet när potatis, spannmål och andra produkter blev mer tillgängliga även för samerna minskade användningen av vilda växter och en kunskapslucka uppstod. Idag är det få samer som aktivt plockar och använder vilda växter. När det gäller just traditionen att skörda tallinnerbark så förbjöds detta under slutet av 1800-talet eftersom att det ansågs skada värdefulla timmerträd. Spåren av gamla barktäkter kan dock fortfarande ses i gamla ohuggna tallskogar i Norrlands inland.
Fältarbete i naturreservat
Tjeggelvas naturreservat ligger i västra delen av Arjeplogs kommun på gränsen till Norge. Naturreservatet med sina 33 000 hektar tallnaturskog är unikt både ur ett europeiskt och svenskt perspektiv. Tack vare att skogen här aldrig har avverkats, vare sig i de allra första dimensionsavverkningarna under sent 1800-tal eller av trakthyggesbruket under senare delen av 1900-talet, så finns spåren av tidigt samiskt liv och resursutnyttjande kvar. När man vandrar genom området ser man ofta barktäkterna i tallstammarna.
En stor del av forskningen på samiskt resursutnyttjande har bedrivits genom fältarbeten i detta område. Genom analys av trädens årsringar, så kallad dendrokronologi, kan skördetillfället för barktäkter bestämmas mycket noggrant. I min avhandling har jag bland annat studerat ett 150 hektar stort skogsområde inom naturreservatet. Där registrerades uppemot 2000 barktäkter, och resultaten tyder på att samerna använde området specifikt som skördelokal för tallinnerbark. Det visade sig att generationer av samer har återvänt till samma ställe flera gånger varje årtionde under en 300 år lång period, ungefär mellan 1580 och 1880. På marken finner man härdar, det vill säga stenringar som använts som eldstäder. De hittar man på platser där det var bra att bosätta sig, nära vattendrag eller sjöar.
Tjeggelvas naturreservat är unikt därför att landskapet visar upp ett sammanhang av kulturspår, man kan säga att det är ett referensområde för hur skogarna en gång såg ut. Dessa kulturspår är en nyckel till förståelsen för samernas historia. De ger en känsla av sammanhang, identitet och tillhörighet till markerna. Det är en viktig insikt att ta med sig när man utvärderar kulturspår i dagens brukade landskap.
Anna-Maria berättar
Barktäkter i Tjeggelvas naturreservat. På Lulesamiska kallas juni månad för tallmånaden eller biehtsemánno eftersom tallinerbarken då är mogen för skörd. Genom att mäta storleken på barktäkterna från en viss tidsperiod i detta område har vi uppskattat konsumtionen av innerbark till mellan 50-60 kg per familj och år. Socker- och näringsanalyser av tallinnerbark visar att träd innehåller olika mycket socker och förmodligen smakar mer eller mindre gott. Kanske kan detta förklara varför man valt vissa träd men inte andra inom ett visst område.Foto: Anna-Maria Rautio
När jag korsar detta enorma skogslandskap till fots så upplever jag inte att detta är vildmark, trots att de senaste bosättningar i området försvann för mer än 100 år sedan. Istället får jag känslan av att röra mig i någons hem. Olika tätheter av kulturspår över landskapet vittnar om vilka platser som har varit mer eller mindre intensivt nyttjade. I sluttningen ovanför sjön Hålkåsjaure är det tätt, tätt med barktäkter och det visar att det här var ett skördeområde för tallinnerbark. Bark – täkterna ser ut som tavlorna som hänger på väggarna i ett vardagsrum. Mina dendrokronologiska analyser visar att de är flera hundra år gamla, från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet. Över tiden har spåren av barktäkterna bytts ut, långsamt har en del träd dött och förmultnat och nya barktäkter gjorts. Tanken svindlar. Fast nu är det ett statiskt tillstånd, inga nya barktäkter görs och de som finns kommer sakta att försvinna. Därför är det viktigt att bevara de som finns kvar.