Ett sätt att försöka förstå mångfalden i natursyn är med hjälp av teori om sociokulturell bärkraft (theory of sociocultural viability, oftast kallad kulturteori) som skapats av antropologen Mary Douglas och andra forskare. Teorin bygger på idén att våra synsätt på olika fenomen, eller vår världsbild om man så vill, går hand i hand med den sociala organisation som finns runt omkring oss. Det är viktigt att påpeka att relationen mellan den sociala organiseringen och vårt synsätt, eller världsbild, är dynamisk och verkar åt båda håll. Med utgångspunkt i denna kulturteori kan människor klassificeras i en fyrdelad typologi, där varje variant ger ett särskilt perspektiv på världen. Douglas typologi är således en sorts begränsad relativism där skillnader erkänns och begränsas till endast fyra varianter. Jag väljer att kalla dessa ”sociala solidariteter”, och vi kan benämna de fyra varianterna: individualister, egalitärer, hierarkister och fatalister. Förenklat kan man då säga att det finns fyra olika sociala konstruktioner av naturen. Det kan låta deterministisk att hävda att social organisation styr hur människor ser på naturen, men kulturteoretikerna argumenterar för att människor är medvetna om de olika perspektiv som finns och att de försöker skapa organisation på basis av dessa. Man kan se det som att man börjar i en solidaritet som kanske handlar om att man värnar om naturen just för att den är en obegränsad resurs för människor att nyttja. Sedan kanske man inser att till exempel för många träd huggs ner på basis av denna logik vilket kanske gör att det blir det svårare att behålla idén om att naturen kan tåla vad som helst. Denna insikt kan göra att man ändrar sitt perspektiv och ansluter sig till någon av de andra solidariteterna som har ett annat sätt att se på naturen och dess existensberättigande. Denna ändring i synsätt brukar också göra att man organiserar sig annorlunda.

Fyra sätt att se på naturen

Figuren på detta uppslag illustrerar de fyra sätten att se på naturen. I varje bild är naturen representerad som en boll som rullar om någon knuffar till den. Individualister ser naturen som en tillgång och utgår från att naturen kan och ska klara mänsklig aktiviteter, det vill säga att bollen alltid rullar tillbaks till startpunkten oavsett hur mycket man knuffar den. Man hittar ofta individualistiska sätt att se på naturen i till exempel utvinningsindustriernas beskrivning av naturen som något som är till för att användas av människan, och att den alltid kommer tillbaka i någon typ av jämviktsläge. Detta är ofta diametralt motsatt mot det egalitära sättet att se på naturen. För dem krävs det bara en mycket liten knuff för att skapa en katastrofal obalans och få bollen (i figuren) att tappa sitt jämviktsläge. Många miljöaktivister talar från den egalitära solidariteten. Hierarkisterna skiljer sig genom att de ser världen som fullständigt mätbar och naturen som anpassningsbar inom vissa gränser. För dem är det viktigaste att hitta vägar för att behålla bollen i den ”positiva fickan” och göra så att bollen stannar på denna plats. Slutligen ser fatalisterna naturen som oberäknelig och som någonting som inte kan förutses eller styras. I denna natursyn spelar det igen roll vart vi knuffar bollen, responsen blir den samma, det vill säga situationen förblir okontrollerbar. Fatalisterna är ofta de med minst makt i olika situationer.

Dynamisk tankefigur

Flera saker behöver sägas här: för det första är detta inte en teori om personlighetstyper – alla människor kan vara (och många är) av flera olika typer under olika perioder i sina liv (till och med under en och samma dag!). Dessutom finns typerna sällan i sin perfekta form. Det är också viktigt att poängtera att figuren bör förstås som dynamisk vilket betyder att människor kan ”byta plats” i figuren beroende på hur sammanhanget runt omkring ser ut och förändras. Det är heller inte så att en viss kunskapstyp alltid innebär en särskild solidaritet. Dessutom kan sättet att se på naturen drastiskt förändras så att de materiella förutsättningarna ändras vilket gör att människors syn på naturen ändras med dem.

Mot en klumpigare framtid!

En poäng med den kulturteoretiska ingången är att ingen av solidariteterna är bättre än den andra. Alla fyra missar delar av sanningen. Men ett kulturteoretiskt perspektiv gör att man kan förstå naturrelaterade intressekonflikter som bestående av flera aktörer med olika natursyn länkade till solidariteterna. En situation som innefattar intressenter med liknande solidaritet är enligt kulturteori en ”elegant” situation. Det kan jämföras med en ”klumpig” situation där olika solidariteter finns med och reagerar konstruktivt på varandra. Enligt kulturteorin finns det en bättre chans att lösa problem om vi kan utnyttja kunskap från de olika solidariteterna, och vi bör föredra så kallade klumpiga institutioner och situationer framför eleganta. Kulturteori är därför inte behjälplig med att bedöma vilken natursyn eller solidaritet som har rätt i en viss situation, men kan däremot visa på vilka olika synsätt som finns, vilka röster som tystas och vilka som är dominerande. Förhoppningsvis kan teorin också visa vägen i strävan efter att ”göra situationer klumpigare” då det är just det som behövs. Som med många andra delar av samhällsvetenskapen, visar kulturteori att det alltid finns olika sätt att se på saker i en viss situation men med typologin blir synsätten inte överväldigande – istället (och förhoppningsvis) är de en del av resan mot den klumpiga framtiden.