Att vi människor är beroende av den biologiska mångfalden för vår överlevnad verkar ibland glömmas bort. Men vid sidan av den fysiska nyttan med biologisk mångfald så finns också det som kallas kulturella ekosystemtjänster, vilka omfattar värden kopplade till andlighet, estetik, pedagogik, rekreation och inspiration. Dessa upplevs individuellt, är subjektiva och svåra att värdera. Att naturen och den biologiska mångfalden kan skapa upplevelser och känslor av sådant slag är lätt att bortse ifrån i sammanhang när landskapets produktion av nyttigheter ska beräknas. Och hur ska det kunna värdesättas på ett rättvisande sätt?

Särintresse eller grundläggande behov?

Biologisk mångfald betraktas ibland som en fråga som endast berör naturnördar – understundom till och med som ett särintresse för endast några få. Ändå borde vi alla egentligen förstå att vi är direkt beroende av den biologiska mångfalden. Utan naturens leveranser av nyttigheter skulle faktiskt mänskligheten inte ens överleva. Därutöver är det väl belagt att naturen har ett rekreationsvärde som är viktigt utifrån ett folkhälsoperspektiv. Där finns det forskning som dessutom visar att biologisk mångfald ökar värdet och effekten. Men mjukare värden är som sagt svåra att sätta ett pris på och upplevelsen och slutsumman skulle bli mycket individuell. Som tidigare nämnts så inkluderas exempelvis rekreation och andlighet i kategorin kulturella ekosystemtjänster och därmed lyfter vi in andra sätt att se på naturens värden och de immateriella delarna av upplevelsen av naturen. Men man kan dock gå ännu längre i sökandet efter de kulturella aspekterna av den biologiska mångfalden.

Var går gränsen mellannatur och kultur?

Visserligen inkluderas även inspiration i de kulturella ekosystemtjänsterna och visst är det så att naturen och dess invånare genom historien har inspirerat till konst, litteratur, musik, etc. Berättelser och musikstycken har från tidernas begynnelse kretsat om våra grannar i naturen. Det handlar om former, ljud, lukter, uttryck och annat som väcker och förmedlar känslor, intresse och lust eller olust. Natur och landskap återkommer ständigt inom måleriet. Och naturens färger, former och detaljer inbegriper repetitioner, symmetrier och asymmetrier, som fascinerar. Det är inte bara vackra och dekorativa blommor som tar plats inom design. Efter stormen Gudrun dök det också upp tapeter med granbarkborrarnas trägnag med modergång och larvgångar, och snäckors vindlingar har exempelvis inspirerat till smycken och keramik. Inspirationen är i det närmaste oändlig och tidigare så trodde vi också att mångfalden var det. Nu finns det emellertid en överhängande risk att den minskar och det fort. För något halvdussin år sedan så efterfrågade Europeiska kommissionen nationella listor över exempel på växtarter av kulturell signifikans och reflektioner över konstverk av alla de slag vars betydelse skulle påverkas om arterna skulle utrotas.

När mångfalden blir kultur

Även om den biologiska mångfalden inspirerar till kultur så kan den biologiska mångfalden också i sig själv bli kultur. Det händer när specifika element ur mångfalden blir centrala för den lokala kulturella identiteten. Exempelvis kan vi nämna olika länders symboler i form av blommor eller djur, såsom Storbritanniens bukett av ros, purjolök, tistel och klöver, Englands och Skottlands lejon, den finska björken och björnen, den franska liljan och för den delen tuppen. De flesta har en biologisk verklighetsgrund, men vissa bör väl betraktas som rena fantasikonstruktioner. Wales har exempelvis sin drake. Mer moderna uttryck för en sådan symbolik är koncepten med landskapsblommor och -djur som ska ”personifiera” karaktären hos ett landskap.
Biologisk mångfald påverkar också kulturen genom att ge upphov till traditionella högtider och andra lokala kulturella fenomen. Säsongsvisa biologiska resurser skapar nationella eller lokala traditioner och sedvänjor, som är beroende en eller flera arter. Skånska gåsamiddagar, småländska krösamoset (lingonsylt), landsbygdens älgjaktstraditioner eller Norr- och Västerbottens åkerbär är mer än bara livsmedel, de är en form av kulturelement. I vissa fall är de utbytbara men i andra fall är de att betrakta som unika och oersättliga. Exempelvis var svenska kräftskivor ursprungligen beroende på den inhemska flodkräftan, men med tiden ersattes den till stor del av den införda signalkräfta eller importerade kräftarter. Surströmmingen som kulturbärare är beroende av Bottenhavets och Bottenvikens relativt små strömmingar som nu har blivit färre och färre. De svenska ålatraditionerna vilar på fisket av en art som nu är akut hotad, inte bara i Sverige utan i världen

Att sörja förlusten av en symbol

En norsk kollega som arbetat mycket i Arktis berättade att han ofta i presentationer för studenter eller skolelever frågade dem om de trodde att de någonsin skulle få se en vild isbjörn. De flesta svarade då ”nej”. Följdfrågan blev då om de skulle sakna isbjörnarna om de dog ut, varpå flertalet svarade ”ja”. Vetskapen om att det fortfarande finns isbjörnar i det vilda, även om man aldrig kommer att få se dem, har ett stort värde för de allra flesta. Jag gissar att det gäller en mängd olika djur och växter världen över som står på gränsen till utrotning. En arts symbolvärde är knappast frikopplat från artens fortsatta överlevnad. Naturvård kan därmed ibland ses som en form av kulturvård.

Håkan Tunón