I alla kulturlandskap har lång tids markanvändning format kulturpräglade naturtyper, och biologisk mångfald är därför integrerad med människans historia. I sådana landskap har natur- och kulturmiljövärden en till största delen gemensam bakgrund och behöver samma slags bevarandeåtgärder. Trots det är en stor del av förvaltningen av landskapet fokuserad på antingen natur (i betydelsen minimal påverkan av människan) eller kultur.
Riksantikvarieämbetet definierar biologiskt kulturarv som: ”…ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom männi-skans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel.”
Det biologiska kulturarvet kan studeras på olika nivåer och i olika skalor. Riksantikvarieämbetet beskriver fem sådana nivåer: egenskaper, individer, arter, naturtyper, och hela kulturlandskap. (Se fakta nedan)
Levande spår
När vi väl förstår hur biologisk mångfald under århundraden formats av människans nyttjande av naturen, då blir arter, naturtyper och landskap rika källor till historisk kunskap. De blir ett biologiskt kulturarv som, liksom annat kulturarv, berättar människans historia.
Arbete med biologiskt kulturarv kompletterar, men ersätter inte, annat kulturarvsarbete. Biologiskt kulturarv är särskilt värdefullt i landskap där människan, trots långvarig närvaro, lämnat relativt lite materiella spår. Biologiskt kulturarv bidrar dessutom med annan slags kunskap jämfört med den som kan utläsas från fasta lämningar och immateriellt kulturarv. Exempelvis kan ytor i landskapet (till exempel åker, äng, eller betesmark) som tydliggörs genom fornlämningar och arkivmaterial kompletteras med närmare information om markanvändningen, tack vare konkreta, levande spår efter vad människan haft för sig. Växter och djur får därmed liknande funktion och betydelse som inventarierna i en historisk byggnad – det fyller en plats med innehåll och information.
I kulturmiljövården
Det finns alltid starka samband mellan biologisk mångfald och ekosystemens historia. I ekosystem med svag mänsklig påverkan är det främst ”den naturliga historien” som har betydelse, med faktorer som brand- och stormdynamik i skog, hydrologiska förhållanden i våtmarker, och vattenregim i sjöar, vattendrag och strandmiljöer. I jordbrukslandskapet samverkar sådana naturliga processer med markanvändningen, vilken här har avgörande betydelse.
Tolkning av arter, naturtyper och landskapselement såsom biologiskt kulturarv kompletterar, men ersätter inte, ekologisk analys. Biologiskt kulturarv och historisk ekologi är särskilt användbart i situationer där människan är en viktig del av ekologin. Detta eftersom man då redan från början inkluderar människan som en faktor i analyser av arters och naturtypers ekologi, exempelvis för att identifiera lämplig livsmiljö för en art, eller för att förstå varför en art går tillbaka eller en naturtyp förlorar sin artrikedom. Eftersom biologiskt kulturarv beskriver exempelvis en naturtyp eller art i relation till dess markanvändningshistoria, kan kunskap om biologiskt kulturarv ge mer direkt information om skötselbehov än en ren art- eller naturtypsinventering.
I naturvården
Kunskapen om biologiskt kulturarv har fått ny fart genom den myndighetsövergripande satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur”, som startade 2016.
Projektet samlar idag Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket för att, tillsammans med CBM, bygga upp och sprida kunskapen om kulturpräglade naturtyper och skötselformer. Det görs genom tvärvetenskapliga kunskapssammanställningar, skötselhandledningar och kurser. Genomgående vävs olika slags kunskap samman från naturvetenskap, historia, etnologi, levande traditionell kunskap och nyförvärvade erfarenheter.
Kurserna riktas till dem som jobbar med skydd, förvaltning och rådgivning i dessa miljöer, framför allt på myndigheter. I skrivande stund har nära 300 personer från Sveriges alla län deltagit i kurser om slåtterängar, skogs-beten, inägomarker och nordliga fodermarker. 2023 tillkommer en kurs om kultur-präglade lövmarker med inriktning på lövängar och skottskogar.
Satsningen har också genererat fristående projekt bland annat om vägarnas biologiska kulturarv, kulturprägel i fjällskog, och ekologisk-historisk utredning av vissa hotade arter.
TEXT:
Anna Westin, docent i agrarhistoria, forskare vid CBM
FAKTA: FEM NIVÅER AV BIOLOGISKT KULTURARV
Egenskaper: Människan har på olika sätt påverkat växt- och djurarters arvsmassa (t.ex. egenskaper hos en frukt eller grönsak som har prioriterats genom metodiskt urval, eller ängsväxter som börjat blomma tidigare på säsongen genom oavsiktliga urval orsakat av återkommande slåtter).
Individer: Enskilda träd och buskar har formats av människan (t.ex. hamlade lövträd eller beskurna träd i en allé).
Förekomster av arter: Mänskligt nyttjande har gynnat speciella arter, antingen genom aktiv eller oavsiktlig inplantering, eller genom att man skapat livsmiljöer där vilda arter trivs (t.ex. förekomster av gullvivor i gamla slåtterängar och betesbackar).
Naturtyper: Hela naturtyper har formats eller uppkommit genom tidigare bruk (t.ex. ljunghedar, ekhagar, slåtterängar).
Hela kulturlandskap: Olika natur-typer bygger tillsammans upp brukningspräglade landskap.
LÄS MER
Westin A, Lennartsson T & Ljung T. (2022). Skogsbeten och bondeskogar: Historia, ekologi, natur-och kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet, SLU Centrum för biologisk mångfald, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen.
Lennartsson T, Westin A. (2021). Skötselplanering i skogsbetesmarker: vägledning. Riksantikvarieämbetet, SLU Centrum för biologisk mångfald, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen.
Lennartsson T, Westin A. (2019). Ängar och slåtter: Historia, ekologi, natur-och kulturmiljövård. SLU Centrum för biologisk mångfald, Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket.
Skötsel av kulturpräglad natur | Externwebben (slu.se)