Vad är egentligen traditionell kunskap relaterad till biologisk mångfald och när gör den störst skillnad? En ofta återkommande fundering när det handlar om artikel 8j och 10c i konventionen om biologisk mångfald, CBD, är hur traditionell kunskap bäst ska kunna göra den nytta som förväntas i konventionen för att bevara och hållbart nyttja biologisk mångfald. Det är trots allt det mandat som finns i konventionen.
Utgår man från naturvårdsbiologi är det lätt att tänka på lieslåtter och hamling som exempel på traditionell kunskap och hållbart sedvanebruk som har handgriplig koppling till naturvård och biologisk mångfald. Slåtter bidrar onekligen till upprätthållande av hävdgynnad mångfald som åtminstone i Sverige i allra högsta grad är hotad av förändrad markanvändning under det senaste seklet.
Men är det verkligen så att de lärdomar som världen behöver, för att ta steget mot en hållbar utveckling och ett långsiktigt bevarande av biologisk mångfald, ligger på nivån hur man bäst genomför lieslåtter eller hamlar ett träd? Eller handlar det kanske mer om värderingar? Det är onekligen så att många av de gamla hävdmetoderna är viktiga för att skapa förutsättningar för det gamla odlingslandskapets biologiska mångfald, en mångfald som till stor del har missgynnats av1900-talets strukturomvandling av lantbruket. Äldre hävdmetoder kan ofta utgöra en viktig del skötseln av skyddade områden och som åtgärder för hotade arter.
Fysiskt eller metafysiskt?
Men traditionell kunskap relaterad till biologisk mångfald handlar också om vår djupare relation till den natur vi är en del av och till alla dess livsformer. När vi för några år sedan presenterade IPBES:s konceptuella ramverk och begreppet ”naturens bidrag till människor” (”nature’s contribution to people”,naturnyttor) i samtal med husbehovsfiskare i Kalix skärgård, blev deras omedelbara svar ”men människornas bidrag till naturen då, varför finns inte de med i bilden? Vi måste ju ge tillbaka till naturen!” Liknande budskap finns det gott om i de folkliga berättelserna och talesätten som ofta utgör en viktig del i lokala traditioner: ”man ska leva på räntan och inte på kapitalet”, ”lagom är bäst”, ”som man sår får man skörda”.
Mycket i det förindustriella bondesamhällets folktro i Skandinavien handlade om väsen i naturen som man behövde hålla sig väl med, som platsernas rådare, hustomten och vittra. Det var viktigt att be en plats om lov innan man byggde, att inte hälla hett vatten direkt på marken, att dela med sig av mat till platsens väsen vid högtider, och så vidare. Ritualer som visar på tacksamhet för det man hade och respekt för omgivningen. Den kunskap som traderades mellan generationerna handlade på den tiden om att hushålla så att mat och foder skulle räcka till folk och djur under hela året och under knappa förhållanden, då man av nödvändighet fick hålla sig till en begränsad livsmiljö och där spekulation, ovarsamhet eller bristande omsorg i arbetet kunde leda till svält och nöd. Visst har överutnyttjande lett till förlust av biologisk mångfald under mänsklighetens historia, men våra förfäder klarade att leva i en fossilfri värld och man utvecklade sinnrika system för att markerna skulle kunna erbjuda livsrum åt såväl människor och djur som vilda medvarelser år efter år och för kommande generationer.
Visserligen fanns det betydligt färre människor förr och de hade stundtals ganska knapra förhållanden, men man var mer anpassad efter tillgängliga resurser, och konsumtionen styrdes av produktionen och inte tvärtom. Det är inte en slump att marker med spår av äldre generationers brukningsmetoder idag hyser en hög biologisk mångfald och ofta många rödlistade arter av växter, insekter, svampar och ryggradsdjur. De markerna är ofta mosaikartade med många olika biotoper som fungerar som livsmiljöer för olika organismer. Det handlar om biotoper som har blivit sällsynta i det strukturrationaliserade samhället.
Nu är vi många fler människor på jorden och konsumtionen ökar trots att vi redan överkonsumerar det som ekosystemen kan producera. Vår civilisations mantran är tillväxt, överflöd och konsumtion. Man räknar med att en tredjedel av all mat som produceras i världen inte används utan kastas. Kläder köps och slängs efter att ha använts en gång eller i värsta fall inte alls. Datorer på arbetsplatser byts efter tre år trots att de är fullt fungerande. Och det är fortfarande trendigt att göra om ganska felfria badrum och kök allt efter att modet växlar.
Naturens värden för kommande generationer
Den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) publicerade i år en global rapport om naturens värden som understryker vikten av att inkludera alla naturens olika värden i beslut på alla nivåer i samhället, mycket mer än vad som görs idag, för att åstadkomma den transformation som behövs för att åstadkomma rättvisa och hållbara samhällen. Man skriver att en viktig orsak till dagens globala förluster av biologisk mångfald är det ohållbara nyttjandet av naturen som beror på ”dominerande politiska och ekonomiska beslut baserade på en inskränkt mängd värden” och på dagens ”dominerande fokus på att stödja kortsiktiga vinster och ekonomisk tillväxt.” Rapporten påpekar att beslutsfattandet i världen ”ofta har ignorerat värdena kopplade till urfolks och lokala samhällens världssyn”.
Brundtlandkommissionen (1987) beskrev begreppet hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Riksdagen beslutade 1999 om generationsmålet för svensk miljöpolitik ”att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.” Och hur väl lyckas vi med detta?
Värdegrund och samhörighet
Fortfarande är det många som känner glädje över att kunna bärga av årets skörd från naturen i form av bär och svamp eller kanske något som trädgården ger. Och det är inte bara känslan av tillfredsställelse över att få med sig något extra till hushållet, utan det är ofta en känsla av något annat. Kan det vara tacksamhet?
En annan aspekt är att det ofta framhålls att äldre tiders naturbruk visserligen innebar mycket och hårt arbete men dessutom en sammanhållning och grupptillhörighet vid olika göromål, exempelvis slåtter. Fortfarande är det väl så att folk i samband med lieslåtter känner delaktighet av att vara del av en tradition och gläds åt att bidra till den biologiska mångfalden och det biologiska kulturarvet. Man upplever en relation till platsen och glädjen av att arbeta tillsammans.
Så både den traditionella kunskapen som handlar om vår värdegrund och vår syn på oss själva och världen omkring oss och den praktiska skötseln med grund i äldre tiders kunskap har flera bottnar – känslan av samhörighet kan kanske också bidra till varsamhet och sparsamhet utanför ängen. Man pratar ofta om sense of place, ”platstillhörighet”, när man har en intensiv emotionell koppling och närhet till platsen.
Vi borde alla känna sense of place av att vara på jordklotet.