Det talas ibland om att en inre transformation är förutsättningen för en yttre transformation, mot ett mer hållbart samhälle i samklang med ekosystemen. Ett nytt förhållningssätt, där vi inte ser oss som separerade från naturen, utan som en del av allt levande. Kan ekopsykologin hjälpa oss med verktyg för att omdefiniera vår relation med naturen?

Jag sitter och begrundar en karta över Östersjöns avrinningsom­råde. Varje vattendrag är utritat. De stora floderna och älvarna förgrenar sig i allt mindre åar och bäckar. Det går inte att undgå lik­nelsen med mitt eget blodomlopp, med artärer och vener som förgrenar sig i allt mindre kapillärer. I dem, flödet av allt mina biljoner celler behöver.

En existentiell kris

Östersjöns blodomlopp – alla älvar, åar som mynnar ut i innanhavet, och deras avrinningsområden – transpor­terar sådant som läcker ut från våra samhällen. Miljögifter, mikroplaster, överflödig näring har gjort Östersjön till ett av världens mest förorenade havsområden. Det är ett hav i kollaps. Trots decennier av forskning, policy-arbete och hundratals initiativ från civilsamhället att ”Rädda Öster­sjön” tycks vi oförmögna att agera på situationen. Likadant ser det ut på allt fler platser i världen. Varför fortsätter det mänskliga samhället att förstöra sin egen livsmiljö? I en kultur som håller rationalitet så högt som vår, hur kommer det sig att vi går med på detta? Psykologen Per Espen Stoknes har ställt dessa frågor i relation till klimatföränd­ringarna. Han identifierar fem barriärer som psyket ställer i vägen för engage­mang: distance, doom, dissonance, denial och identity (distans, domedagsperspek­tiv, dissonans, förnekelse och identitet – på engelska är allitterationen snyggare). Av dessa är den sista den som är absolut svårast att överkomma; de fyra andra är egentligen sköldar för identiteten. Om vår självbild hotas av obekväm infor­mation kommer vi att undvika eller avfärda den snarare än att ändra oss.

Den ekologiska krisen har med andra ord existentiella dimensioner; den kräver en ny syn på vilka vi är som människor. Min egen jakt på rimliga svar på frågorna har lett mig att tillsam­mans med föreningen Lodyn utveckla en årslång utbildning, Jorden är själens hem, som sedan 2021 ges vid Gamleby folkhögskola. Namnet låter som poesi men är i själva verket en översättning av ämnet för utbildningen: ekopsykologi. ”Eko” kommer från grekiskans oikos, hemmet, jorden. ”Psyche” betyder själ. Lodyn skriver på sin hemsida:

Ekopsykologin visar på vägar ut ur den separation från resten av naturen som ligger så starkt befäst i vår moderna civilisation. Det är en psykologi som rör sig bortom de gränser vi så ofta sätter upp mellan natur och människa, yttre och inre, ekologi och psykologi.

Theodore Roszak, som myntat begreppet, menade att ekologi och psykologi behöver varandra: en gång var all psykologi ekopsyko­logi, eftersom världen självklart var besjälad.

Ett fält av relationer

Det finns en kärnfråga för all psykologi, skriver psykologen James Hillman. Var är självet? Vem är jag? Vår kultur svarar på den med att säga att du är ett “skinninkapslat jag”, ett medvetande i en kropp som strävar efter egennytta, separerad från världen. Den själviska genen. Den ekono­miske mannen. Själen befinner sig i en annan dimension, skild från fysiska realiteter. Med det sättet att vara i världen är det kanske inte så konstigt att vi inte förmår göra så mycket annat än att bara se på när ekosystemen likvi­deras framför våra ögon. De bär inte i sig själva någon mening eller något värde, säger berät­telsen vi lever i. Många är de vetenskapsmän och filosofer som under 1900-talet brottats med frågan om hur vi ska förstå människans upplevelse av mening i en värld som i sig är meningslös.

Men varje uppdelning mellan självet och den levande världen är godtycklig, säger Hillman: ”vi kan göra den vid huden eller vi kan ta den så långt vi vill – till djuphaven eller till avlägsna stjärnor. Själva uppdelningen är mycket mindre viktig än att erkänna osäkerheten kring att överhuvudtaget göra den.” Att förstå individen som ett separat själv i en meningslös värld är ingen universell sanning, utan ett kulturspeci­fikt sätt att förstå vilka vi är. Många andra kul­turer har en helt annan förståelse av självet som en del av något större. Filosofen Arne Naess kallade detta ”det ekologiska självet”. Ekopsy­kologin ger nycklar till det ekologiska självet genom att ”vända psyket ut och in”, i stället för att se det som en individuell tillgång är det ett fält av relationer i vilket vi deltar. Uppdraget blir att främja ett återförvildande av psyket och ett återbesjälande av världen.

Separationen en illusion

Kartor är representationer av verkligheten, de lyfter upp vissa saker och döljer andra. Våra kulturella kartor har dolt vissa fysiska realiteter. När vi tillåter avlopp utan kretslopp så hamnar näringen i havet med giftiga algblomningar och syrebrist som konsekvens. När vi använder ämnen som ekosystemen inte kan bryta ner så dyker de förr eller senare upp i våra kroppar. Separationen är en illusion. Att mitt blod­omlopp är en del av Östersjöns är mer än en liknelse; vattnet jag dricker varje dag är samma vatten som föder havet, nu och för miljoner år sedan. Precis som att mina celler är en del av mig, är jag en del av Östersjön. Genom att förstå mitt själv som delaktigt i en mycket större helhet blir det inte endast en intellektu­ell insikt utan en levd erfarenhet. Kanske är det inget mindre än ett sådant existentiellt identi­tetsskifte som den ekologiska krisen ställer oss inför.

Vattendragens väg mot vårt innanhav kan liknas vid ett blodomlopp som genomkorsar varje del av landet – från fjäll till slättland.
Allt är förbundet, allt hänger ihop: samma vatten cirkulerar i en komplex process genom hav, land och våra kroppar.

Artikelns författare