Yngve Ryd var en mycket bra, begåvad och engagerande föreläsare. När man kommit honom in på livet var han inte så fåordig som man först kunde förledas att tro, och hans visa reflektioner blandades med skämtsamma infall. Han levererade gärna kloka och lagom provokativa visdomsord. Alla som mött honom bär säkert med sig sitt eget Yngve-citat. Vi har valt att utgå från att Yngve envist framhöll att ”det är inte seriöst med en tidsplan”.
Tidplaner och deadlines på skämt och allvar
I en värld som är styrd av tidsplaner, kontroller och deadlines låter detta uttalande vid första reaktionen oansvarigt och provocerande, men vid närmare eftertanke är det en skrämmande träffande reflektion. Vår egen fria tolkning utifrån vårt arbete, som ofta finansieras i projektform, är att det inte är seriöst med EN tidsplan. Vi andra skulle kanske definiera den bortre delen av en tidsplan som deadline, men det gjorde inte Yngve. Han ansåg att svenska språket var gott nog. Det är viktigt med en tidsplan, men den får inte vara för rigid och definitiv och man kanske behöver flera. Man måste kunna anpassa sig till verkligheten och man kan finna något oväntat som tar längre tid än man från början trodde. Ett projekt som kan hålla en i förväg uppställd deadline är med andra ord förutsägbart och mer sällan nyskapande. De flesta projekt tar under arbetet oväntade vändningar och skapar nya frågeställningar som förskjuter den ursprungliga planen.
Tidsplaner är ofta uppställda av tidsmässiga, ekonomiska eller administrativa orsaker, men sällan baserade på verklighetens förutsättningar. Man har svårt att tänka sig en forskare som planerar sin verksamhet genom att konstatera att ”jag låter tidsplanen sträcka sig fram till det datum då jag bedömer att frågan är fullständigt utforskad”. Det är snarare så att finansieringen räcker si och så länge eller att man tvingas sätta punkt då en ny arbetsuppgift pockar på uppmärksamheten. När man ansöker om forskningsanslag är ansökan åtminstone i viss utsträckning anpassad till den omfattning man bedömer vara rimlig för anslagsgivaren men inte alltid för vad man tror man behöver för att lösa frågeställningen.
Yngve utgick i sitt arbete från frågeställningen och inte från ett liv indelat i projekt. Därför rymmer hans verk kunskapsdjup som få andra lyckats nå.
Gubbarnas kunskap
Att ändra en tidsplan kan för vissa vara ett sätt att skjuta saker framför sig, men så var det inte med Yngve. Böcker, artiklar och föreläsningar levererades, men kanske inte alltid om det ämne som på förstone hade planerats. Ibland kunde en från början förbisedd uppgift växa till ett eget ämne. Målsättningen och huvudriktningen på livsuppgiften var ständigt närvarande och där kompromissades inte. Den handlade om att dokumentera och i detalj förstå den traditionella kunskapen om hur främst samerna har kunnat leva och överleva i en miljö som av många betraktas som hård och karg.
Hans informanter – hans gubbar – var alla till åren komna och han intervjuade, fikade och umgicks med dem. Det var inte vem som helst som kunde bli en av Yngves gubbar utan det var ett tydligt och respektfullt hedersomnämnande. Det gemensamma arbetet att gräva fram kunskapen, som kunde ligga gömd under år av ”oanvändning”, gjordes inte under kaffedrickning och mys utan först när kaffet var avklarat. Yngve berättade hur en av hans gubbar plockade undan koppar och fat och med viss skärpa sade: ”Nu ska vi arbeta”. Yngve brukade säga att ett seriöst arbete att kartlägga verklig kunskap kräver en slags skoningslöshet både hos kunskapsbäraren och hos den som intervjuar. Det är ingen idé att vara artig och nicka och gå vidare till nästa frågeställning om man inte riktigt förstår. Då kommer man ingen vart. Det gäller att vända på varje sten och gemensamt komma till pudelns kärna tills båda förstår att det var just så det var. Resultaten av Yngves och hans gubbars arbete blev otroliga publikationer där berättelserna fick ett eget liv och böckerna kom att skildra körning av timmerhäst, samisk kunskap om snö, eld och jakt och mycket annat. Umeå universitet utsåg honom 2008 som hedersdoktor för hans författarskap och forskning ”om folkliga naturkunskaper, färdigheter och erfarenheter på nordsvenskt område”.
Yngve avled den 17 maj 2012, vilket verkligen inte var enligt någon rimlig tidsplan eftersom han hade så mycket kvar att uträtta. Vi är många som kommer att sakna honom, både som människa och som dokumenterare av traditionell kunskap. Hans insats för att dokumentera och väcka intresse för traditionell kunskap, särskilt den samiska, kan inte överskattas. Han var sannolikt den främste forskaren inom detta område på flera decennier.
Med ömhet och respekt för den timmerhuggare som kanske hundra år tidigare högg denna fura berättade Yngve om huggvinklar och arbetsvillkor.
Foto: Håkan Tunón