WWF välkomnar den nya hand­lingsplanen, men frågan är förstås om den räcker för att nå det övergripande – och helt nödvändiga – målet att vända kurvan?

Det finns ett flertal mål och områden där vi önskat att planen varit starkare. Men det som är avgörande för om vi i framtiden ska se COP15 som en framgång, är att planen också genom­förs fullt ut. Länderna måste nu satsa på genomförandet på hemmaplan. Det kräver att hela regeringen och hela samhället agerar och ger detta högsta prioritet. Det finns ingen tid att spilla – det är bara åtta år kvar till 2030!

För att vända trenden för den biologiska mångfalden behövs ökade naturvårdsinsatser. WWF välkomnar målen om att till 2030 skydda 30 procent av land, hav och sötvatten, att alla områden ska vara inom fysisk planering eller andra effektiva förvaltningsprocesser, att minst 30 procent av degraderade ekosystem ska vara under effektiv restaurering, och att den mänskligt orsakade utrotningen av kända hotade arter ska stoppas.

Drivkrafterna måste hanteras

Men enbart ökade naturvårdsinsatser räcker inte. Vi måste också hantera drivkrafterna bakom förlusten av biologisk mångfald. WWF hade velat se ett tydligt och mätbart mål om att halvera fotavtrycket från produktion och konsumtion. Det kom tyvärr inte med. Den nya planen är ändå tydlig om att konsumtionens globala fotavtryck ska minska, exempelvis genom att matsvinnet ska halveras och överkonsumtionen avsevärt minska. Men hur omställningen inom sektorer med stor påverkan på den biologiska mångfalden ska ske behöver utvecklas i de nationella planerna.

Genomförandet i fokus

Lika viktigt som ambitiösa mål är att säkra förutsättningar för genomförande. Det är därför glädjande att länderna enades om att till 2030 progressivt öka de ekonomiska resurserna för naturen till 200 miljarder dollar per år, varav 30 miljarder per år till utvecklingsländer, samt att stoppa eller styra om skadliga subventioner om minst 500 miljarder dollar årligen. WWF hade velat se en högre summa för stödet till utveck­lingsländer och uppmanar länder att öka sina bidrag.

”…det behövs en stark mekanism för genomförande som håller länder ansvariga.”

En lärdom från Aichimålen, där inte något av målen nåtts fullt ut, är att det behövs en stark mekanism för genomförande som håller länder ansvariga. Det är därför bra att planen nu innehåller ett mer systematiskt tillvägagångssätt där alla delar – planering, rapportering, utvärdering – finns med. WWF beklagar däremot att kravet på länderna att skala upp sina insatser om målen inte nås endast är frivilligt. Det måste vara obligatoriskt om man menar allvar med att målet ska nås.

Vad innebär målet att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald för Sverige?

Sveriges miljöminister uttryckte på COP15 i Montreal att regeringen vill se ett ambitiöst ramverk och en tydlig uppföljning av att genomförande sker och att målen nås.

Om regeringen menar allvar med att säkra att beslutade insatser också genomförs behö­ver europeisk och nationell politik nu utfor­mas så att de effektivt levererar på de globala målen.

I Sverige vill vi gärna tro att vi ses av om­världen som ett föredöme inom miljöområdet, men bilden av Sverige som föregångsland håller på att krackelera. Tyvärr har Sverige på senare tid tagit en rad beslut som går emot målen i handlingsplanen, och exempelvis aktivt motarbetat miljöambitioner inom EU som restaureringsförordningen och avskog­ningslagen.

Nationella mål

Nu måste Sverige visa ledarskap och ta fram en ambitiös nationell strategi och plan (allmänt kallat National Biodiversity Strategy and Action Plan, NBSAP) för hur Sverige ska genomföra sin beskärda del av de insatser som krävs för att nå planens mål och vända trenden till 2030. Nationella mål måste tas fram som är minst lika ambitiösa som de globala – exempelvis att till 2030 skydda 30 procent av våra land hav och sötvatten, stoppa mänskligt orsakad utrotning av hotade arter och restaurera 30 procent av naturen, i Sverige.

Regeringen måste också avsätta tillräckliga ekonomiska resurser för att värna den bio­logiska mångfalden. Nyligen har regeringen tvärtom kraftigt minskat anslagen till skydd och skötsel av värdefull svensk natur och även aviserat en generell minskning av biståndsbudgeten. Här behöver regeringen ändra kurs och avsätta de medel som krävs för att nå målen till 2030.

Rapportering och uppföljning är också centrala delar för att säkra att målen nås, något miljöministern tydligt betonade under COP15. Att då samtidigt, på hemmaplan, kraftigt skära ner budgetposten för miljöövervakning, går stick i stäv med detta. Även här behöver regeringen tänka om.

Idag saknar svensk politik det helhetsgrepp som krävs för att bromsa naturkrisen. Om svenska politiker tar åtagandet om att stoppa och vända kurvan på allvar, behövs en samlad nationell plan för biologisk mångfald motsvarande klimathandlingsplanen. Där bör regeringen varje mandatperiod redogöra för vilka insatser de ska göra för att nå såväl internationella som nationella mål och åtaganden och specificera vilka resurser de avsätter för att nå dit.

Slutligen måste vi komma ihåg att den svenska naturen är beroende av hela planetens hälsa, och hur vi agerar i Sverige påverkar planeten. Den nya handlingsplanen ger en unik möjlighet att skapa en god framtid för naturen och kommande generationer. Men bara om den genomförs.

TEXT: Åsa Ranung, senior policyrådgivare, WWF