This article is also available in English. Februari 2018 – vår första glimt av floden Whanganui kommer efter flera timmars bilkörning genom bergslandskapet på Nya Zeelands norra ö. Floden rinner från vulkanen Mount Tongariro ut i Tasmanhavet, 290 kilometer lång och den längsta farbara floden i hela landet. Vi hade rest till Nya Zeeland 2018 som studenter i miljökommunikation med målet att genomföra intervjuer för vår masteruppsats, Testing the (legal) waters: interpreting the political representation of a river with rights in New Zealand. Frågeställningen var: hur planerar man att ge politisk representation åt floden Whanganui, i egenskap av egen juridisk person, när lagen ska verkställas?

Berättelsen om hur Whanganui fick juridiska rättigheter tar sin början långt tillbaka i historien. Nya Zeelands urbefolkning, maorierna, betraktar människa och natur som en sammanlänkad helhet och ser floden som en andlig förfader. Under 1800-talet – när Nya Zeeland var en brittisk koloni – utsattes floden för miljöförstörelse och de kulturella band som de lokala maorierna hade till platsen ignorerades, vilket gav upphov till stort missnöje. Efter 140 års kamp ledde till slut förhandlingar mellan den lokala maoriska stammen och det brittiska samväldet till en lagstiftning som gjorde floden Whanganui till en juridisk person. Lagen brukar betraktas som en kompromiss – ett arrangemang där varken staten eller maorierna är ägare till floden, utan där floden istället äger sig själv. Därmed erkänns flodens rätt till bibehållen holistisk hälsa och välmående, det vill säga ekologisk och social blomstring. Urbefolkningens världsbild ligger till grund för lagstiftningens implementering och utgör dess moraliska startpunkt. Den juridiska enheten, som har namnet ”Te Awa Tupua”, omfattar flodens samtliga naturliga, mänskliga och andliga komponenter som en odelbar och levande helhet som sträcker sig från bergen till havet.

Två personer, som utnämns av maorierna och staten tillsammans, fungerar som flodens officiella företrädare och har uppgiften att försvara dess intressen. Man har även inrättat en strategigrupp som inbegriper aktörer med olika expertis, kunskapssystem och världsbilder, vilka alla har en tydlig koppling till floden, till exempel maorier, lokalmyndigheter, och representanter för miljösektorn och den privata sektorn. Man kan dock fråga sig hur denna gruppering ska klara av uppgiften att företräda naturen, med hela dess komplexitet? Vilken kunskap och vilka egenskaper behöver en person ha för att kunna företräda ett helt ekosystems intressen, med dess många icke-mänskliga aktörer, såsom fisk, vatten och växtlighet?

Strategigruppen håller nu på att ta fram ett dokument som utvärderar flodens ”hälsa och välmående”. Dokumentet är tänkt att fungera som startpunkt för alla beslut som rör floden. I arbetsprocessen ingår en ”sammanflätning” av olika sorters kunskap och sätt att bedöma vad floden behöver för att blomstra. Vissa av de aktörer som deltagit i att konstruera eller implementera lagstiftningen upplever det dock som en utmaning i arbetet att kombinera det vetenskapliga sättet att dela in floden (för att observera vattenkvalitet och hantera fiskpopulation) med en anpassning till mer holistiska synsätt och hänsyn till urbefolkningens narrativ och traditioner. Detta betyder i praktiken att ekonomisk utveckling, till exempel en planerad investering om 6 miljoner dollar i flodens hamn, måste sättas i förhållande till de rättigheter som floden har som helhet. Hur kan man till exempel rättfärdiga utnyttjandet av flodens vatten till vattenkraftproduktion, om antropomorfa anspråk samtidigt görs gällande, där dessa på sätt och vis skadliga handlingar jämförs med att tappa en människa på blod? En del människor ser även problem med de skyldigheter som är förknippade med termen ”juridisk person” (då det till exempel skapar intrycket att floden skulle kunna stämmas vid översvämningar), medan andra ser styrkan med flodens nya status i att den förmänskligar ekosystemet och skulle kunna leda till starkare stöd för naturskyddsarbete kring floden.

Den bredare ekocentriska idén att betrakta människan som en del av naturen, snarare än en separat entitet som dominerar naturen, förväntas även få ekonomiskt stöd som resultat av den nya lagstiftningen. Man har till exempel lyft idén om en ljudinstallation där ”flodens röst” kan höras, och besökare i den omgivande nationalparken kommer förses med information om flodens personlighet, välmående och
historia.

Foto: Anna Martin

Ett pragmatiskt sätt för att fatta balanserade beslut i sådana situationer ligger i erkännandet av en ömsesidig relation till floden, eller vad som på maori kallas för hau. Den som tar något från naturen förväntas även ge någonting tillbaka. Detta är en kulturell norm som växer naturligt ur en personlig och lokal koppling till floden genom att ”leva tillsammans med den”. Vi finner att denna djupare koppling – ett viktigt urvalskriterium vid utnämnandet av flodens officiella företrädare – låter de människor som lever nära floden tala för dess sak, och att lagen där är tänkt att fungera som ett verktyg för att legitimera det här sättet att förhålla sig till naturen.

Vad kan vi sammanfattningsvis lära oss av hur det här nyzeeländska fallet implementerats? Detta är ett samhälle med en problematisk (post)kolonial historia, men flodens nya juridiska status gör att tidigare motstridiga perspektiv kan föras samman, med en inställning som bygger på att lyssna på både befolkningen och själva floden. Genom att ha Whanganui som förebild skulle även andra lokalsamhällen kunna ta sådana initiativ i sina egna händer, och inleda en pluralistisk dialog där både mänskliga och icke-mänskliga röster låter sig höras. Förhoppningsvis kan det leda till ett paradigmskifte, där mänskligheten betraktas som en del av naturen. Eller som de lokala maoriernas ordspråk säger: ”Ko au te Awa, ko te Awa ko au – Jag är floden, och floden är jag”.