Jordbruk är för oss en ofrånkomlig aktivitet som på vissa håll helt dominerar landskapet. Runtomkring den uppodlade marken trängs olika exploaterings­intressen som flugor vid en marmeladburk, och någonstans i intressent­svärmen finns naturvården med anspråk på att skydda områden från annan exploatering och skapa refuger för arter och ekosystemtjänster. Det blir allt tydligare att receptet för naturvården är att börja spela i samma lag som jordbruket och utnyttja odligslandskapet för sina syften, en idé som Sara Scherr har tagit fasta på.

– Om man bara arbetar med att skydda områden krävs en väldigt stor insats för att nå ett biodiversitets­mål. Kan man istället integrera den intilliggande odlingsmarken i förvaltningen räcker det med en mycket mindre insats för ett ännu bättre artskydd.

Integrerad produktion och naturvård

Sara Scherr är president för Ecoagriculture partners, som sammanför matproduktion och naturvård i synen på landskapets skötsel. Hon föreställer sig ett hållbart jordbruk, men går ännu längre och utvecklar tanken på att låta jordbruket bidra till naturvården.

– Det är lätt att bara förutsätta att odlad mark är dålig för biologisk mångfald. Numera vet vi att odlingslandskapet innehåller många viktiga habitat. Bönderna måste bli naturvårdens partners. De utför ett viktigt naturvårdsarbete, men de har inte historien med sig. Vi vill stärka synen på jordbruket som en bidragare till ekosystemtjänster snarare än att se det som en avvägning mellan produktion och biodiversitet. Jag hör ofta att ”om vi vill ha mer mat måste vi överexploatera ekosystemen”. I många ställen där jag jobbar finns den största biodiversiteten och de viktigaste biotoperna just i odlingslandskapet.

Sara Scherr tror att det delvis är en ingrodd uppfattning om motsättningen mellan produktionslandskapet och vitala ekosystem som gör det svårt att förändra ett stelbent synsätt.

– En anledning till att vi inte har nått längre är uppfattningen att produktion och ekologi är oförenliga. Vi utforskar områden där det finns synergier. Hur kan man öka matuttaget utan att hota ekosystemvärdena? När vi började trodde vi inte att vi skulle hitta särskilt mycket, men under våra studier har vi funnit mer än vi förväntade oss. Det behöver inte alls vara någon avvägning, och det inspirerar oss.

Det ligger en enorm potential i ett närmare samarbete mellan jordbruk och naturvård.

– Om det finns så här mycket att göra utan offentligt formellt stöd, tänk vad man kunde åstadkomma med stödjande system! utbrister hon och gestikulerar med händerna. Vi behöver utforska de mekanismer som stödjer biodiversitetsvänliga jordbruksmetoder.

Lär nytt i arbetet

I Östafrika utför hennes organisation tillsammans med regionala grupper fältarbete med policyutveckling, ledarskap och verktyg för att jämka ihop motstridiga intressen. I utvalda odlingsområden erbjuder de direkt hjälp med odlingsteknik och landskapsplanering.

– Vi finns där lika mycket för att hjälpa dem som för att vi själva ska lära oss. Vi blandar expertkunskap med traditionell kunskap. Vi börjar nu jobba i USA också, samma problem finns där när det gäller sektoröverskridande planering som i andra länder.

Perspektivet ligger alltid på landskapsnivå. Vad behöver göras? Vilka aktörer behöver komma överens?

– Jordbruk är en nyckelmarkanvändning som ofta är förbisedd i multisektoriell planering, konstaterar Sara Scherr.
Kommentaren får tankemaskineriet att fastna för ett ögonblick. Hur kan jordbruket, som dominerar markanvändningen i hela världen, vara förbisett i fysisk planering?

– På grund av människors utbildning och bakgrund. Planerare har andra mål. Ofta definieras jordbruk som ett miljöhot redan i planeringen, medan bönder upplever miljöplanerare som folk som hindrar och anklagar dem. Oftast är de inte själva ens medvetna om sin inverkan på miljön runtomkring.

Mat ingen valfråga

Tankarna har dock börjat ändras de senaste åren. Det som tidigare var ett omöjlig pussel börjar lösas med sektorintegrering och samarbeten om gemensamma strategier för markens användning. I Europa finns en längre tradition än i övriga värden med att ta in många värden i landskapet, förklarar Sara.

– Här gavs utrymme att offra en del av produktionen för ekosystemvärdena. I Afrika kan man inte göra den avvägningen. De måste ha mat – det är inget val. Behandlar man det som en avvägning får man en allvarlig nedgång i levnadsstandard. Där behövs istället sätt att öka produktionen av både mat och ekosystemtjänster i samma odlingslandskap.

Sara ser samma problem i Afrika som i sitt hemland USA.

– I Afrika är turismen regionalt den största näringen, den måste hållas vid liv. Men de potentiellt mest produktiva odlingsmarkerna sammanfaller med viltområdena. Vi har samma sits i USA. Chesapeake Bay vid Washington DC var tidigare enormt biologiskt rikt. Nu förser buktområdet DC med mat, och det är politiskt omöjligt att strypa matproduktionen för att rädda buktens biologiska mångfald. Enda sättet är att låta funktionerna samexistera.

Så det handlar om att förena produktion med natur. Att låta odlingslandskapen bli nyttiga både för naturen och för ekonomin.
Vid sidan av jordbruket har Sara Scherr klart för sig vilken den största globala utmaningen är idag.

– Klimatförändringar. Vi måste alltid fråga oss: gör vi det här på ett sätt som minskar utsläpp? Det har högsta prioritet. Trettio procent av alla växthusgaser kommer från markanvändning. Låt oss börja tänka på matstrategier som binder kol och främjar hållbart nyttjande. Det är också ett bra sätt att mobilisera människor, de fattar det här med mat. Om folk förstår var maten kommer ifrån och ser kopplingen till produktionen, då vill de ta ställning. Det är inspirerande att se unga människor på universiteten som säger att ”jag vill vara med och skapa framtidens miljövänliga matproduktionssystem”.