I EU-politiken finns en uppdelning i jordbruk respektive skogsbruk. De två sektorerna hanteras med olika lagar och regler som om de utspelas på två olika planeter. När man talar om restaurering av natur i samband med biologisk mångfald, naturnyttor (ekosystemtjänster) och markförsämring, så är det emellertid historiskt och ekologiskt orimligt att separera dessa typer av mänskligt dominerad markanvändning. Båda är en del av det intensivt brukade odlingslandskapet vars utveckling sedan mitten på förra århundradet drivits av storskaliga, ofta multinationella, men delvis separata, industri-intressen. De är geografiskt och ekonomiskt ihopkopplade, men tidsskalorna för grödornas leveranstid skiljer sig åt.
Sverige är ett bra exempel på hur sammankopplade dessa näringar är. En stor del av Sveriges jordbruk har aldrig burit sig ekonomiskt om de inte kunnat kombineras med inkomster från skog, jakt, fiske eller lönearbete. Med undantag av de rena slättbygderna är det bara delar av det mosaikartade landskapet som det går att producera spannmål och andra åkergrödor på.
Olycklig uppdelning i jord och skog
Idag täcker Sveriges jordbruksmark 3 miljoner hektar, 7 procent av landytan, varav 2,5 miljoner hektar är åker och resten olika betes- och slåttermarker. Vid 1900-talets början fanns 3,9 miljoner hektar åker samt minst 1,4 miljoner hektar betesmarker. Minst 13 procent av Sveriges yta var då jordbruksmark. Men jordbruksmarken var faktiskt betydligt större än så. I södra Sverige var huvuddelen av dagens skogsmark präglad av bete, till exempel Hallands ljunghedar och Smålands utmarksbeten. Längre norrut var mycket skog fäbodbete. Det är bara under de senaste hundra åren som djurhållningen har förskjutits från hagmarker och skogsbeten till åkermarken. Att dela upp det svenska landskapet i jordbruk och skog är alltså historiskt felaktigt. Fortfarande äger mer än 90 procent av dagens jordbrukare också skog. Spelar då detta någon roll för EU:s naturrestaureringsförordning?
Det kan bli debatt om exakt vad ”utarmade ekosystem” innebär i odlingslandskapet
Förordningen bygger på att omfattande forskning visat att biologisk mångfald, naturnyttor och ekosystem utarmats av jordbrukets intensifiering. Det kan bli debatt om exakt vad ”utarmade ekosystem” innebär i odlingslandskapet. Olika intressenter kan ha olika syn på vad utarmad innebär. Exempelvis så gynnas biologisk mångfald ofta av brist på näringsämnen i marken, vilket är viktigt för en lyckad restaurering. Inom jordbruksnäringen däremot menar man ibland istället att marken riskerar utarmas på näringsämnen vid restaurering, med minskad markbördighet, lägre produktion, och därmed hotad matförsörjning som följd.
Fyra betydelser av resiliens
En grundtanke i förordningen är att biologisk mångfald och resiliens är ihopkopplade, vilket tydliggörs i artikel 1. Men resiliens beskrivs på olika sätt och utan en klar definition. Restaurering till resilienta ekosystem ska ske genom en återhämtning av biologisk mångfald. Jordbrukssystemen ska också vara motståndskraftiga, men det är en smula oklart i förordningstexten mot vad och för vem. Man nämner bland annat resiliens mot klimatför-ändringar, men det handlar mest om att skydda dagens jordbrukssystem så att de kan återhämta sig efter störningar av olika slag. Däremot lyser en annan viktig aspekt med sin frånvaro: att anpassa jordbrukssystemen till nya förhållanden i ett varmare klimat, och att transformera dagens produktionssystem, som riskerar att utarma jorden och som minskar biologisk mångfald. De aspekterna av resiliens diskuteras däremot brett i dagens forskning inom området.
Vad gäller långsiktiga risker för minskad resiliens, är det nog de jordbrukssystem som behöver stora mängder insatsvaror som bör ses som utarmade. Dagens europeiska jordbrukssystem sluter inte kretsloppen av näringsämnen mellan stad och land, och tvingas därför ersätta förluster av näringsämnen och naturnyttor med externa insatsvaror som konstgödsel och fossila bränslen. De påverkar produktionsekosystemens biologiska mångfald och naturliga funktioner negativt med pesticider, herbicider och fungicider. De har negativa effekter på omgivande ekosystem, framför allt vattensystem nedströms. Effekterna är kostsamma för samhället och lämnas över till nästa generationer att åtgärda.
Övervakning av pollinatörer
I förordningen ställs krav på medlemsländerna att vidta åtgärder för att förbättra den biologiska mångfalden i jordbrukssystemen, liksom för skogen. För båda är det i synnerhet de historiska förlusterna av pollinatörer som ska vändas. Restaureringsåtgärder ska finnas på plats till 2030, och att det blir en positiv utveckling därefter ska säkerställas och följas med en standardiserad och tämligen omfattande övervakning av pollinatörers antal och artmångfald. En sådan övervakning finns förberedd i Sverige, och väntar bara på att få komma igång.
Indikatorer ger en fingervisning
Utöver pollinatörer ska medlemsstaterna följa utvecklingen för annan biologisk mångfald samt för markens bördighet, och vidta åtgärder för att åstadkomma ökande trender i ett antal redan beslutade indikatorer. Liksom pollinatörer generellt så återspeglar indikatorerna snarast odlingslandskapens och markens allmänna kvaliteter: jordbruksfåglar och gräsmarksfjärilar, samt mängden landskapselement av högt värde för biologisk mångfald, till exempel kantzoner, våtmarker och vattendrag. Även många naturbetesmarker måste kunna räknas dit.
Indikatorn markens kolinnehåll (mullhalt) ska också användas. Den indikerar markens bördighet, men dess relation till markens biologiska mångfald är vag, så här skulle bättre indikatorer behöva utvecklas.
De fångar inte heller den variation i alla odlingslandskapets livsmiljöer som är viktig för naturnyttor och resiliens.
Indikatorerna är dock inte direkt kopplade till de ekosystem och livsmiljöer som ska restaureras, och ingen av dem indikerar merparten av odlingslandskapets mångfald, eller – förutom pollinering – de många andra naturnyttor som vanlig biologisk mångfald bidrar till, exempelvis naturliga fiender till skadegörare eller markorganismernas roll för gott marktillstånd. De fångar inte heller den variation i alla odlingslandskapets livsmiljöer som är viktig för naturnyttor och resiliens. Indikatorerna är väl valda utifrån dagens kunskap och möjligheter, men utgör endast små utsnitt av den helhet som en resilient natur och resilienta ekosystem innebär.
Framtidens produktionslandskap
De ekosystem (livsmiljöer) i odlingslandskapet som närmast kommer ifråga för restaurering är olika gräsmarker, betesmarker och ängar, men också – intressant nog – olika trädbärande betesmarker, till exempel skogsbeten, som var mycket vanligare förr. Det finns också forna marginella jordbruksmarker som har omförts till skog. De var ofta betade marker med hög biologisk mångfald, och bör därför komma ifråga för restaurering. Det besvärliga blir att avgöra vilken målbild för restaureringen man ska ha. Vi kan tycka att målet bör vara som landskapet eller livsmiljön såg ut vid någon tidpunkt bakåt i tiden som är relevant för biologisk mångfald (men samtidigt godtycklig). Men både klimat- och teknikförändringarna gör det omöjligt att återskapa forna förhållanden. I stället behöver vi en process som försöker utforma möjliga framtida produktionslandskap utifrån de hållbarhetskriterier som världen just nu är hyfsat överens om – ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.
Skog med fler nyttor
Kommer sådana restaureringsmål i konflikt med det traditionella skogsbruket? Att omföra delar av dagens ensartade skogsplanteringar på gamla hagmarker och skogsbeten till att producera både kött och virke ser jag som fullt möjligt, men det behövs tid och kunskapsstöd. Det finns goda exempel på lyckad restaurering av betesmarker även efter en generation skog. Forskning om hur man kan kombinera produktion av kött och skog har mer eller mindre med avsikt förhindrats i Skogssverige, men det finns spridda studier som visar att rätt skötta betade skogar kan kombinera skogsproduktion och djurhållning – en typ av agroforestry som passar svenska förhållanden. Det kan göra det möjligt att plantera vår andel av de ytterligare tre miljarder träd som enligt förordningen ska planteras i Europa. Det skulle också kunna förhindra de konflikter med avskogningslagen som till exempel LRF oroat sig för, och bidra till mer resilienta inkomster för många markägare.
Politiken borde utnyttja restaureringsförordningen för att förbättra naturnyttor, biologisk mångfald och ett hållbart nyttjande av odlingslandskapet när klimatet förändras.
Detta innebär inte att alla restaureringsbara skogar ska bli trädbärande hag- och betesmarker. Men förordningen gör det möjligt att tänka utanför dagens låsta rum i sektorer och produktionssystem, och fokusera på de viktiga utmaningarna i odlingslandskapet och för klimatet: att förbättra den långsiktiga hållbarheten i brukandet av marken; att bevara och utnyttja naturnyttor och biologisk mångfald; och att säkerställa ekonomiska förutsättningar för markägare att bedriva hållbar och klimatsmart mat- och skogsproduktion. Förordningen kan motverka den skadliga inverkan och kortsiktighet som stora särintressen har på alla tre hållbarhetsdimensionerna.
Chans till långsiktig hållbarhet
För odlingslandskapet är därför regeringens hållning att lägga sig på förordningens miniminivåer inte långsiktigt konstruktiv. Den är grundad i en osund svensk exceptionalism. Skandinavien ligger långt norrut och har särskilda naturgeografiska förutsättningar, men vi är inte så unika att det föranleder en unik hantering i europeisk politik. Politiken borde utnyttja restaureringsförordningen för att förbättra naturnyttor, biologisk mångfald och ett hållbart nyttjande av odlingslandskapet när klimatet förändras. Men istället har vi en politik som på längre sikt hotar dessa värden, liksom svensk matsäkerhet och välfärd. •
Jan Bengtsson
Professor emeritus, ekologisk miljövård, inst. för ekologi, SLU