Under stenåldersperioden och fram till dess odlingen blev viktigast för matförsörjningen, utgjorde vilda växter en naturlig och lättinsamlad föda. De gav kolhydrater, vitaminer, mineraler och andra näringsämnen och utgjorde tillsammans med fisket stabila födokällor. Eftersom mycket av den äldre medicinen baserades på växtanvändning är också intresset för vilda medicinalväxter stort inom överlevnadsrörelsen. Ett avkok på bark från sälg eller vide är både bakteriedödande och kan dämpa feber, en dekokt på rot av blodrot (Potentilla erecta) ger en garvämnesdrog som är sammandragande och gulvit renlav (Cladonia arbuscula) är genom innehållet av usninsyra bakteriedödande. Under andra världskriget hämtade tyskarna gulvit renlav från Norge för att producera sårsalvor och extrakt för behandling av krigsskador.
Bra näring i vild flora
Vilda matväxter har främst nyttjats i svälttider för överlevnad. Många av dem som drabbades av nöden verkar faktiskt ha klarat sig på nödföda som manlav (Bryoria fuscescens), innerbark från tall, vilda rötter och blad. Vad man inte visste då var att dessa arter i många fall överträffar odlade växter i näringsinnehåll. Exempelvis består manlaven till mer än fyra femtedelar av stärkelseliknande kolhydrat. Även maskrosens (Taraxacum) och den ulliga kardborrens (Arcticum tomentosum) rot innehåller över åttio procent upplagrad kolhydrat och vassens (Phragmites australis) jordstock är söt tack vare sin höga halt av sackaros.
Tallbarr innehåller vintertid ungefär 300 mg c-vitamin/100 g och därför kan tallbarrste lätt ge dagsbehovet av c-vitamin. Ogräset våtarv (Stellaria media) har ett minst lika bra näringsvärde som sallat, liksom flertalet gröna blad, och en proteinsammansättning lämplig till föda. I de analyser av näringssammansättningen i växter jag gjorde för svenska försvarets räkning under 1980- och 1990-talen visade det sig finnas mer än 250 vilda användbara matväxter i Norden, varav flertalet har ett bra näringsinnehåll.
Sprit på renlav
Under missväxtåren i Norrland på 1860-talet uppmuntrade staten till användning av vilda växter som nödföda. Böcker som Anvisning till nödbrödsämnen (Gustaf Torsell, 1845) och Våra bästa mat-lafvar (Nils Johan Andersson, 1868) är i dessa sammanhang standardverk. Brännvinstillverkning från renlav blev vanligt under den här tiden. År 1886 kom skriften Om tillverkning av Lafbrännvin, skriven av professor S. Stenberg. Omkring två miljoner kilo renlav förbrukades årligen, men kunskapen föll snabbt i glömska i normaltider.
Även användningen av bark är intressant. Generellt valde man helst almbark i brödet om den fanns att tillgå. Almbark är inte lika besk som tall och analyser visar också att almbarken har det bästa proteininnehållet.
Bärplockarlov från skolan
Under första världskriget vändes blickarna åter mot den vilda floran för att dryga ut kosten. Kunskapen om vilda växter hade bland gemene man blivit mycket dålig och böcker som Ätliga vilda växter av Erik Lundström (1917) och Ida Tegnér-Högstedts Matnyttiga vilda växter och deras användning i hushållet (1918) försökte sprida upplysning. Likadant skedde under andra världskriget. Nya växtböcker skrevs, staten sänkte biljettpriserna på tågen för att folk skulle plocka bär och skolan införde bärplockningslov. Men efter kriget försvann de vilda växterna åter från arenan medan vår del av världen urbaniserades på allvar.
På 1970-talet återuppväcktes intresset för vilda växter igen genom den så kallade gröna vågen. Idag är nyfikenheten stor på vilda växters användning och det kan till stor del tillskrivas den överlevnadstrend som kommit de senaste tjugo åren. Många som inte är särskilt naturintresserade har fått en ny syn på naturen genom att det finns en ”nyttoaspekt” på växter, inte minst som en potential för utveckling av nya produkter. Om intresset för vilda växters användning upprätthålls, kan man med fog påstå att cirkeln slutits när det gäller användningen av dessa.