Så också i vetenskapens världar – också där fordras oväntade möten och osminkad kritik- frågorna måste stötas och blötas. Men utanför det akademiska livet? Hur utmanande får mötet bli? Skulle teaterscenen kunna brukas?
Den tändande gnistan till Vetenskapsteaterns start i Sverige kom 1988 i en vetenskaplig underhållning i Berwaldhallen under Populärvetenskapens vecka. Arrangör var dåvarande Forskningsrådsnämnden där jag arbetade med forskningsinformation. Forskare och författare framträdde på scenen med vetenskapliga och litterära nyheter, och Helge Skoog, Peder Falk, Per Eggers och Lennart R Svensson underhöll och kompletterade forskarnas berättelser. Allt emellanåt kom Gunnar Idenstam loss på orgel. Det blev en mix som gav mersmak.
Efter denna aptitretare uppstod tanken på en fortsättning i former som skulle kunna upprepas. Skulle man inte kunna få fram en pjäs på ett viktigt vetenskapligt tema? Teaterscenen var ju onekligen en arena för genomlysning av luttrade livserfarenheter, tillkortakommanden och kunskap. Där borde också vetenskapen kunna belysas och begrundas. De begåvade skådespelarna på Stockholms stadsteater framstod som en oerhörd tillgång; kunniga, journalistiskt nyfikna och humoristiska. Soppteaterns dåvarande chef Helge Skoog var också tilltalad av idén att försöka få upp forskningsfrågor på repertoaren. Livs levande forskare ville vi också ha med. Och teman saknades inte. Nya rön och utvecklingsvägar skulle kunna må bra av att dryftas på scenen, i synnerhet om de berörde många människors liv. Soppteatern – lunchsoppa och teater samtidigt – var perfekt som infattning.
Argumenten för att få medel till projektet var att vetenskapsteatern skulle kunna avdramatisera forskningsfrågorna med ”seriös humor” och göra dem tillgängliga för en ny publik. Resultatet blev att Forskningsrådsnämnden och Stockholms stadsteater satsade resurserna.
Vi började med gentekniken, ett tema som börjat accelerera. Självskriven expert var Hans Wigzell, professor i immunologi vid Karolinska Institutet. Hans öppenhet och gedigna kunskaper gjorde honom till en perfekt medspelare. För ett par år sedan fick han frågan på en konferens hur han hade funderat inför sin uppmärksammade sceniska debut: ”Jo, kollegorna varnade mig, de tyckte jag tog en stor risk – och då om inte förr visste jag att det där skulle jag göra!”
Ett stort antal möten följde i immunologens lunchutrymme. ”Vad tycker du Hans om den och den utvecklingen? Vad håller forskarna på med och hur långt kan man gå?” Personkemin började stämma. Jonas Hallberg kallades in för att hjälpa till med författandet; det skulle bli skrivna sketcher om de brännande genetikfrågorna och Hans skulle fritt kommentera dem på scenen. Premiären ägde rum 1989 och pjäsen blev en succé. Sedan följde en rad pjäser enligt i stort sett samma mall, bland andra ”Universums hemligheter” med astrofysikern Bengt Gustafsson och ”Ja Hjärna” med neurologen Lars Olson. Några har översatts till engelska och framförts utomlands.
Nu har också andra stadsteatrar följt efter; bl a i Borås (om vård och etik) och i Uppsala (om genetik). De följer samma grundidé. Det ska bli spännande att se Upsala stadsteaters pjäs som väntas ha premiär i mars. Initiativtagare är uppsalagenetikern Ulf Pettersson, en auktoritet och popularisator av rang.