Niclas Dagman ser liten ut när han kliver ut i vårrågen han sådde för ett par månader sedan. Den är redan två meter och högre ska den bli innan skörd.

– I början växer den nästan en decimeter per dag och kväver allt ogräs, till och med kvickrot. Höga spannmålssorter har djupare rötter som hämtar näring och vatten effektivare. Och lägger stråna sig efter skyfall så reser de sig igen, konstaterar han nöjt.

Niclas har odlat ekologiskt här på Marcusgården i Täng nära Grästorp i elva år. Men det var först när han började odla gamla sädessorter som bitarna riktigt föll på plats. Vårråg var en vanlig gröda på 1700-talet, andra sorter han odlar i större volym är Ölands lantvete och stenåldersvetet spelt (dinkel). I mindre skala provar han också emmer, svedjeråg, naket korn och naket havre (saknar skal och kan konsumeras direkt).

– Modernt utsäde fungerar ofta dåligt i ekologisk odling. Standardsorten Stava höstvete är så kort att man måste ha lättlösligt kväve och bekämpningsmedel.

Gnistan som tände rörelsen kom på en ekodag vid SLU i Skara 2004 där forskningsledaren och eldsjälen Hans Larsson från växtvetenskapen i Alnarp talade om gamla sorter. Efteråt bildade Niclas och åtta andra bönder den ekonomiska föreningen Wästgötarna. Hans Larsson drev ett projekt med försöksodlingar, och kunde ge dem utsäde från Nordiska genbanken (i dag jobbar han ideellt genom föreningen Allkorn). Men mer än ett kilo av varje sort per bonde kunde de inte få.

– Det är svårt att föröka upp så lite, så vi delade upp sinsemellan och började med varsin sort i stället.
Utsäde måste vara uppsatt på den officiella sortlistan för att få säljas, att sälja andra sorter är i praktiken olagligt. De stora utsädesbolagen ser inte med blida ögon på alternativa grödor och kontaktar snabbt bönder som försöker handla med dem, enligt Niclas Dagman.

– Utsädeslagen kom till för att skydda bönder från dåligt utsäde, men i dag känns den föråldrad. Hur som helst är det inte förbjudet att odla gamla sorter, och man kan sälja utsäde som fodersäd. Reglerna verkar också vara på väg att lättas upp nu. Jordbruksverket ger nya signaler, kanske börjar diskussionen om biologisk mångfald slå igenom.

Egen skalmaskin

Det tog fem år att få lönsamhet för Wästgötarna. Först var de tvungna att bygga upp ett distributionssystem och hitta kvarnar som kunde mala. Den stora investeringen var Sveriges enda skalmaskin för spelt. Nu står den på kvarnen i Stora Levene någon mil härifrån. Varje tisdag träffas Wästgötarna där och packar sitt mjöl i påsar, märkta med ursprungsgård.

2009 ökade omsättningen med en miljon kronor och ligger nu på tre miljoner. Även om varumärket kanske är allra mest gångbart lokalt har man fått draghjälp av brödtrenden i storstäderna. Wästgötarnas mjöl syns i matlagningsprogram på TV och böcker och säljs över stora delar av Sverige och Norge. Det går till och med på export till London.

En liten flock köttdjur håller Marcusgårdens naturbeten öppna.

Foto: Mats Hellmark

Lägre avkastning

– Jag tror att vi kommit längst i Sverige när det gäller att få ut ett mervärde för gamla sorter. Avkastningen är ju ofta lägre, inte minst för spelt, där en trejdedel av skördens vikt är skal. Men bönder tänker alltför ofta bara kilo. Som företagare måste man tänka pengar. Det gäller att sätta rätt pris.

Fast mervärdena är förstås inte bara ekonomiska. De gamla sorterna smakar mer, kräver mindre gödsel och har ofta ett högre näringsvärde, menar Niclas Dagman. Plus att odlingen bidrar till att en mångfald av sorter med olika egenskaper lever vidare.

Inte långt från Marcusgården odlas Sveriges första GMO-potatis för försäljning. Niclas funderar över försöken att genmanipulera spannmål för att exempelvis bli torktåligare, när många av de goda egenskaperna redan finns i de gamla sorterna.

– För mig är det viktigt att behålla makten över maten. På många håll blir bönder närmast livegna hos de stora bolagen när de köper sterilt utsäde i paket med bekämpningsmedel. Det kan hända i Sverige också.

Men risken är kanske inte så stor för de här envisa västgötabönderna.