Varroakvalstret är en extern parasit där de vuxna honorna livnär sig på kroppsvätskan hos det europeiska honungsbiets vuxna bin och yngel. Kvalstrets reproduktion sker i täckta yngelceller inne i bisamhället. Parasiten kommer ursprungligen från en asiatisk biart (Apis cerana) som också hålls i kultur i Asien för pollinering och honungsproduktion. Det ursprungliga värddjuret är resistent mot varroakvalster och skadas inte av angreppen då kvalsterpopulationerna aldrig blir tillräckligt stora. Den viktigaste orsaken till att det asiatiska honungsbiet är resistent mot angreppen är att reproduktion bara sker på drönaryngel. Hos det europeiska biet däremot reproducerar sig parasiten både på arbetar- och drönaryngel och bygger upp populationer som leder till samhällets undergång.
Varroakvalstrets livscykel
Foto: Illustration: Ingemar Fries
Sprider förödande virus
Skadeverkningarna är inte en direkt följd av parasiten själv, utan orsakas av att den fungerar som smittspridare, så kallad vektor, för flera olika virusinfektioner. Framförallt är det en virusinfektion som kallas ”Deformed wing virus” (DWV) som är förödande för bisamhället. Infektionen finns naturligt hos bina utan att ge symptom eller skada infekterade samhällen, annat än i undantagsfall. Med varroakvalster blir bilden en helt annan. Kvalstren injicerar viruspartiklar direkt i binas kroppsvätska där en akut infektion tar fart. De överför också infektionen direkt mellan vuxna bin och yngel vilket kan ge till följd att infekterade bin har förkrympta vingar när de kläcks. Dessutom kan virusinfektionen aktivt förökas även i varroakvalstret vilket gör att parasiten fungerar som såväl mekanisk som biologisk smittspridare av virusangreppen.
Tidig bekämpning avgörande
Om inte antalet kvalster begränsas i angripna bisamhällen, blir virusangreppen så omfattande att bisamhället inte klarar av att övervintra. För framgångsrik biodling i ett svenskt klimat måste biodlaren se till att kvalsternivån är låg i augusti månad. Det är den tidpunkt då vinterbina blir till. I första hand kan bekämpning ske med läkemedel eller med organiska syror, främst myrsyra och oxalsyra. Dessvärre har man sett att problem med läkemedelsresistens hos kvalstren börjat framträda.
Resistens genom naturligt urval
Långsiktigt bör våra odlade europeiska honungsbin kunna öka sin resistens mot varroakvalster. I naturliga, vilda populationer av honungsbin har det visat sig att angrepp av varroakvalster inte slår ut bina, utan att en resistens över tid byggs upp genom naturligt urval. Vid SLU har vi forskat om de processerna och kunnat isolera ett par faktorer som ser ut att vara inblandade när man kan registrera ökad resistens mot kvalsterangreppen. Båda faktorerna leder till en reduktion i reproduktiv framgång för parasiten.
Biodlingens största problem
Det finns många hot mot det europeiska honungsbiet. Men trots all uppmärksamhet under senare tid, bland annat kring de negativa effekterna på pollinerare som kemikalieanvändning i jordbruket för med sig, är det fortfarande varroakvalstret som är biodlingens största problem.
