Vid det numera nedlagda Fjällforskningsinstitutet vid Mitthögskolan bedrevs ett projekt rörande samisk traditionell kunskap rörande de stora rovdjuren. Arbetet genomfördes av Olov J. Sikku och Eivind Torp och inbegrep bland annat ett stort antal intervjuer med äldre samer om deras förhållande till rovdjuren och naturen. Nu har projektet slutligen resulterat i en bok som man har valt att kalla ”Vargen är värst”.

Boken inleds med lite historiska källor som Johan Turis och Nils Nilsson Skums uppgifter rörande rovdjurens karaktär och beteende samt hur man jagar de olika arterna. Berättelserna I äldre tider eftersträvades en lagom jakt på rovdjuren för att trygga möjligheterna att bedriva renskötseln. Det konstateras att samerna aldrig har varit så avoga till rovdjuren som idag. Likaså angav informanterna att rovdjuren förr i tiden inte höll sig i närheten av husen som de stundom gör idag. Man var därför inte rädda för dem utan det var endast vid jakt som man möjligen utsatte sig för någon fara. Det var viktigt att kunna markerna och djurens beteenden, inte bara renarnas och rovdjuren utan även andra djur som kunde indikera rovdjurs närvaro, t.ex. korp.

För att skydda djuren så bevakade man djuren noggrant även om intensiteten varierade beroende på årstid. Om vargen fanns i närheten av renhjorden fick man som renskötare vara alert samt jojka och föra oväsen. Förr var renarna vana vid människans ljud och blev lugnare medan vargen höll sig undan. Ibland skidade man efter vargarna inte nödvändigtvis för att döda dem utan för att driva bort dem från hjorden. Man koncentrerade sitt dödande till de rovdjursindivider som visade sig vara särskilt besvärliga. Man ansåg att vargen var värst eftersom den inte bara dödade renar utan även vållade panik i hjorden, vilket innebar mycket merarbete med att samla in hjorden igen. Vargen var listig, snabb och uthållig. En slagbjörn i kalvningsland orsakade annars ofta mycket stora förluster eftersom den kunde härja tämligen ostört då samerna själva försökte undvika att störa renarna i denna känsliga tid. Björnen var ändå det rovdjur som samerna hade störst sympati med.

Författarna nämner att intervjuerna med de äldre renskötarna gav ”uttryck för en accepterande inställning till rovdjuren. Möjligen som en motvikt mot vad som har kommit att framstå som ’det samiska synsättet’ i rovdjursdebatten”. De äldre framhöll också att renskötseln idag bedrevs på helt annat sätt än förr och att motorcykel och snöskoter bidrog till att dagens renskötare hade dålig känsla för naturen. Dessutom lyssnade inte de yngre på de äldre och förde kunskapen vidare.

Boken är en intressant läsning en varvning av intervjuer, litteraturuppgifter och författarnas åsikter. Den är trevligt illustrerad om det är något man saknar så är det biologiska kommentarer till de traditionella uppgifterna. Inte nödvändigtvis för att visa vad som är sant eller falskt utan för att visa när vetenskapen och den traditionella kunskapen är samstämmig. Det skulle inte förvåna mig om det finns olika meningar om exempelvis rovdjurens beteenden och det är inte nödvändigt att den objektiva vetenskapen besitter det rätta svaret…