”Hur ska museerna kunna fortsätta ha spetsforskning som drivs av forskare rekryterade utifrån sin höga vetenskapliga meritering och samtidigt rekrytera taxonomiskt inriktade forskare?”

Den akuta biologiska krisen borde ha resulterat i en massiv satsning på taxonomi. Så har det inte blivit. Det finns flera anledningar, och jag menar att den akademiska världen har spelat en viktig roll i detta. Om biologisk mångfald är vital för mänsklighetens överlevnad såsom forskarvärl­den hävdar, varför avspeglas inte detta i hur man fördelar forskningsmedel och tillsätter tjänster? Forskningsfinansiärerna vet ju att utan artkunskap så fallerar mycken övrig biologisk forskning. Och finansiärer som betonar vikten av forskningens samhällsnytta borde rimligen prioritera taxonomiska projekt, och till och med öronmärka medel till undersökningar av såväl nationell som global biologisk mångfald. Idag saknas incitament för unga biologer att se en framtid som taxonom, både i Sverige och på de flesta andra håll i världen. Tvärtom, att fokusera på taxonomi kan bli närmast katastro­falt för en akademisk karriär.

De flesta taxonomer arbetar vid natur­historiska museer. Museerna vill precis som andra forskningsinstitutioner rekrytera de allra bästa forskarna och då premieras vetenskaplig produktion och förmåga att attrahera externa medel. Erfarenhetsmässigt leder detta till att taxonomiskt specialiserade forskare får svårt att konkurrera om de fåtaliga forskartjäns­terna. För en taxonom är antalet publicerade artiklar i regel lågt under den långa tid det tar att bli expert på ”sin” organismgrupp, dess­utom är de taxonomiska arbetenas vetenskap­liga ”livslängd” lång och de genererar genom­snittligt färre citeringar per år än artiklar inom andra ämnesområden. Taxonomens meritlista väger därför lätt på den marknad där valutan är antalet publikationer i högrankade tidskrif­ter och antalet citeringar.

Hur ska museerna kunna fortsätta ha spetsforskning som drivs av forskare rekry­terade utifrån sin höga (traditionellt definie­rade) vetenskapliga meritering och samtidigt rekrytera taxonomiskt inriktade forskare? Enda lösningen jag kan se är att man vid rekrytering av taxonomiska forskare rankar de sökande baserat även på andra bedöm­ningsgrunder än huvudsakligen kvantitativ vetenskaplig produktion. Den taxonomiska förkunskapen är förstås central men att kunna tillämpa relevanta metoder och att kunna arbeta systematiskt och uthålligt är viktiga förmågor som bör premieras. Visserligen kan detta uppfattas som ojämlikt i förhållande till de forskare som rekryterats på traditionellt sätt, men med tanke på den enastående utma­ning som hela jorden står inför så väger denna ”orättvisa” lätt.

Idag är det svårt att klandra en enskild person som väljer en annan karriär än den som taxonom, alla vill ju ha åtminstone en liten möjlighet att hitta en anställning. Det är viktigt att vi varken kan eller ska kräva att individen står upp för taxonomin, det är ett nationellt och globalt samhällsansvar.

Text: Per Ericson, professor, Naturhistoriska riksmuseet