Både den äldre miljörörelsen och betydande delar av dagens naturvårdare ser som ett ideal att naturen får sköta sig själv där så är möjligt. Samtidigt finns det många som ser värdet i alla de historiska spår av mänsklighet som finns i landskapet. En del av dessa spår kallar vi idag biologiskt kulturarv. Det kan till exempel bestå av en särskild artsammansättning och arter som finns i ett landskap på grund av äldre tiders markanvändning.

Man lägger olika vikt vid olika kvaliteter i land­skapet, beroende på om man har naturvård eller kulturmiljövård som primärt fokus. I praktiken kan dessa olika uppfattningar mynna ut i ganska stora konkreta skillnader i hur man anser att ett landskap ska skötas. Dessa skillnader kan bestå i grundläggande ideologiska motsättningar, där ”vildmarksförespråkare” kan stå mot ”kulturland­skapsförespråkare”. Skillnaderna kan också bestå i att den kunskapsbakgrund man har skiljer sig åt. Denna kunskapsbakgrund och olika ideologier leder ofta endast till animerade diskussioner, men synsätten kan också leda till mycket konkreta problem när det gäller att förvalta och sköta landskapet. Länsstyrelserna har genom åren ofta fått brottas med natur-kultur-problematiken och det finns många konkreta exempel på problema­tiska situationer och till och med konflikter kring skötsel av landskap.

Vad vi alltmer förstått är att de flesta landskap inte bara är ”bra” eller nyttiga ur en enda aspekt. Till exempel kan produktion av mat och timmer ske parallellt med naturvård. De flesta landskap är alltså multifunktionella och detta innebär att ett nära samarbete och samsyn mellan naturvård och kulturmiljövård är viktigt. I stort sett alla landskap består av en naturgiven del (klimat, geologi och geomorfologi), en del som har att göra med där förekommande fauna, flora och funga, och en del som har att göra med män­niskans aktiviteter där genom årtusendena. Dessa tre delar påverkar varandra, och är komplicerat involverade i varandra. När man så försöker vårda ett landskap är det viktigt att förstå att man arbetar med ett system, inte med oberoende delar. Natur­vård och kulturmiljövård har länge arbetat ganska oberoende av varandra och därmed har många åtgärder blivit ineffektiva och till och med kontra­produktiva. Arbetar man däremot på ett integrerat sätt så kan ofta resultatet bli ett mycket bättre resul­tat totalt sett. Inte minst är en helhetssyn i natur-och kulturmiljövården viktig för besökarna i ett landskap, som kan få hela berättelsen om platsen de befinner sig och därmed en rikare upplevelse. Utan ett integrerat arbetssätt blir vården av landskapet ineffektivt och resultatet blir mindre begripligt för besökarna.

En del av lösningen på problematiken vore därför att de utbildningar som kvalificerar till tjäns­ter i stat och kommun blir bredare. Naturvårdare får lära sig om kulturmiljö och vice versa. Idag finns egentligen bara en akademisk utbildning som verkligen försöker integrera olika komponenter som påverkar landskapet, nämligen landskaps­vetarutbildningen vid Högskolan Kristianstad. Man kan dock inte bara hoppas på morgondagens utbildningar, kompletterande kunskaper bör ges dem som redan arbetar med frågorna.

En annan viktig faktor som försvårar arbetet med en integrerad syn på arbetet med landskap är att statens medelstilldelning till naturvård och kulturmiljövård sker föga samordnat. På länsstyrel­serna har naturvården mer pengar än kulturmiljö­vården och på många sätt kan naturvården uppleva att man skulle sponsra kulturmiljövård om man gick mer djupt in i projekt med stark kulturmiljö­prägel. Kulturmiljövården blir också mindre gene­rös på grund av sin relativa brist på medel. Åtgärder och projekt där natur och kultur kombineras kan på detta sätt få problem. Optimala lösningar uteblir. Här behövs en samlad syn från statens sida. Staten måste höja sig över miljödepartementets och kulturdepartementets horisonter och arbeta fram mer samordnade lösningar.

Målkonflikter

Ibland kan det inte bara röra sig om kunskaps- och medelstilldelningsfrågor, genuina målkonflikter finns det naturligtvis också. För att ta ett aktuellt exempel: för att uppnå en bättre ekologisk status i många vattendrag och göra det möjligt för vand­ringsfisk att utnyttja vattendragen bättre, jobbas det runt om i landet intensivt från myndigheter­nas sida att restaurera vattendragssträckor tillbaka till verkligen rinnande vatten. Därmed måsta man ta bort en hel del dammar. Dessa dammar kan ha höga kulturhistoriska värden. Därmed uppkom­mer en tydlig målkonflikt. Här gäller det att med respekt för varandras kunskap och kompetens försöka skapa lösningar som kan godtas. Ibland måste ett av intressena vika sig, men detta måste ske på ett samordnat sätt så att inte alltid det ena intresset får stå tillbaka för det andra. Liknande problematik kan man uppleva när det gäller gamla trädplanteringar och alléer. Här kan värnet av hotade arter komma att stå mot behovet av att förnya kulturhistoriskt intressanta strukturer i landskapet.

Museer kan visa vägen

Våra drygt trettio naturum som finns runt om i landet är ibland lite av pionjärer när det gäller att visa hur landskapets kulturvärden, kulturhistorien och naturen hänger ihop. De är centra för besökare till ett visst naturområde och drivs av en länssty­relse, kommun eller en stiftelse med Naturvårds­verket som huvudman. De nya utställningarna i Laponia är ett sådant exempel liksom naturum i Ronneby brunnspark.

Det är intressant att studera hur museivärlden beskriver landskap och integration mellan natur och kultur. Stor variation råder, men på en del läns-och regionmuseer är integrationen god. Går man så till Stockholm med sina stora nationella museer som Historiska museet, Naturhistoriska riksmu­seet och Nordiska museet så finner man mycket få exempel på en integrerad landskapssyn. Härmed missar de stora museerna i huvudstaden att hjälpa till med att sprida den integrerade landskapssyn som vi behöver. Historia för sig, natur för sig! Intressant är dock att Skansen från och till försöker vidmakthålla integreringstanken som går tillbaka på dess grundare Arthur Hazelius. Men en stor och sammanhållen utställning behövs om hur det svenska landskapet, med dess kopplingar till värl­den utanför, uppkommit och hur det ser ut idag. Ett tydligt nytt uppdrag från statens sida skulle vara välkommet för att en sådan sammanhållen utställning skulle skapas. Kanske går det inte att placera en sådan utställning i någon av de befintliga museernas lokaler. Kanske måste en sådan utställ­ning eller museum placeras i egna lokaler.