I Sverige har vi god eller ökande förekomst av de flesta större däggdjursarter, och det ska vi vara mycket glada för. De flesta av oss har möjligheten att nästan till vardags uppleva rådjur och älgar, rävar, grävlingar och harar. På många håll i världen överlever djur av den här storleken bara i stora nationalparker, på marginalmarker eller i otillgängliga bergsområden. Hos oss finns de överallt i landskapet, och ses som en självklar ingrediens i svensk natur. De kanske till och med kan betraktas som en del av vår nationella identitet.
Det är förstås underbart att vi ser på våra stora vilda djur med en sådan självklarhet! Men det är också lätt att bli hemmablind, och ta det vi är vana vid för givet.
De stora däggdjuren har inte alltid varit så talrika som nu. I själva verket har många arter ökat i antal under 1900-talet och särskilt under de senaste decennierna. Under förindustriell tid, då folk var mer beroende av markernas produktion för sin direkta överlevnad, var konkurrensen från vilt ett större problem, och många viltarter utgjorde dessutom en viktig proteinkälla. De flesta arter jagades därför intensivt och förföljdes även på andra sätt, vilket hade till följd att de var mycket sällsynta. Några utrotades helt från landet – bäver, vildsvin och varg försvann under de senaste seklen, visent och uroxe redan under förhistorisk tid.
De stora däggdjuren är en betydelsefull del av den biologiska mångfalden. Det kan visserligen ifrågasättas om det går att värdera olika arter, om man kan säga att vissa är viktigare än andra. Men många däggdjur bidrar själva med viktiga ekologiska funktioner, och är därmed nyckelarter i ekosystemen. Exempel på detta är bävrar som skapar vattensamlingar och våtmarker, vildsvinens bökande som hjälper växter att gro, och att många arter sprider växter i landskapet genom frön som fastnar i pälsen. Klövdjuren kan också genom sitt bete påverka föryngringen av lövträd, vilket bidrar till att hålla landskapet öppet.
Viktig ekonomisk resurs
Effekterna är kanske inte alltid önskvärda ur människans perspektiv. Även i dag skapar några arter problem för jord- och skogsbruket. Räven i hönshuset och björnen på fäboden är tyvärr välkända bekymmer för den småskaliga djurhållningen. För rennäringen betyder stora rovdjur oftast också stora avbräck. Bete av älg, rådjur och hjort på kommersiellt viktiga trädslag kan innebära stora ekonomiska förluster för skogsbruket och faktiskt styra vilka trädslag som är möjliga att odla i olika delar av landet.
Men många arter är också en viktig ekonomisk resurs, eftersom de ger kött och andra produkter till förhållandevis låg miljöpåverkan. I den internationella konventionen om biologisk mångfald (se sidan 13 i detta nummer av Biodiverse) är hållbart nyttjande ett av nyckelbegreppen. Jakten som den bedrivs i Sverige i dag är i de allra flesta fall exempel på just sådant hållbart nyttjande av biologisk mångfald.
Att våra vilda däggdjur är välkända bland folk i allmänhet, vackra och/eller karismatiska är kanske onödigt att tillägga. Pandor, tigrar och antiloper är symbolarter för internationell naturvård av just detta skäl. Men ett ytterligare skäl är att vad som gynnar dessa stora arter gynnar även en lång rad, mindre iögonfallande arter, och de kan därmed fungera som så kallade paraplyarter. Även våra svenska större däggdjur kan fungera som symbolarter eller paraplyarter när det gäller att säkerställa till exempel naturvärden i ”vardagslandskapet” eller ekologiska funktioner på landskapsnivå. Det känns kanske ovant att tänka på exempelvis älg, vildsvin och grävling som naturvårdsarter, eftersom de är relativt vanliga i dag. När vi väljer fokusarter i naturvårdssammanhang brukar vi av tradition ta sikte på rödlistade arter, som är starkt minskande eller finns i försvinnande litet antal. Men naturvården måste ta sig tid till annat än brandkårsutryckningar. Det som är vanligt måste också få chansen att förbli vanligt.