Under 1800-talet lyckades människan med sin påverkan nå ut till de mest avlägset belägna utmarkerna och Norrlandsskogarna. Mot slutet av seklet blev man också medveten om att någonting höll på att gå förlorat: de orörda vildmarkerna, natur som tillåts sin egen dynamik – i hela landskap. Det första naturskyddet kan ses som en direkt reaktion på det här. Man ville förhindra att de sista resterna med de här kvaliteterna gick förlorade för gott.
Hur gick det? Man kan nog svara med ett både-och. Mycket mark har skyddats i dessa syften. Men de processer som håller i gång landskapsdynamik har eliminerats: stora bränder, översvämningar, stora rovdjursstammar. Kvar ligger områdena som, om man vill hårddra det, stelnade minnesmärken.
Under 1900-talet tog vi landskapet i besittning på ett mycket mer genomgripande sätt än tidigare. Ledordet rationalisering ledde till en enhetlighet och likriktning i landskapet som man dittills aldrig sett maken till. Det som höll på att gå förlorat var nu naturens egen mosaikstruktur och variation. 1980- och 1990-talets motreaktion fick också namnet mångfald och kom att inriktas mot själva uttrycket för variation och mångfald: den samlade bredden av allt som är sällsynt, udda, rikt på nyanser. Varje enskild livsmiljö, företeelse eller art är kanhända en försumbar pusselbit, men sammantaget bildar de en omistlig del av en rik natur värd namnet. Återigen, man ville förhindra att de sista resterna med de här kvaliteterna gick förlorade för gott.
Mångfald eller ekosystem?
Hur har då det gått? Man kan dra paralleller: en hel del mark har skyddats och en hel del skötsel har anpassats. Men mycket av de processer som håller bestånden levande är borta. Vi använder begrepp som fragmentering, utebliven metapopulationsdynamik, senila bestånd. Kvar finns små ”hot spots” – även de ett slags stelnade minnesmärken, i behov av konstgjord andning och med en osäker framtid i en föränderlig värld.
Det första naturskyddet syftade till att spara orörd vildmark i hela landskap. På bilden Sareks nationalpark.
Foto: Jupp Müller
Människans påverkan på omgivningen blir allt mer intensiv. Vi pressar naturen ytterligare och våra utvärderingar tvingas backa ytterligare steg: själva de grundläggande funktionerna i naturen hamnar i fokus, går inte längre att ta för givna. I dag diskuteras följdriktigt gärna i termer som ekosystemfunktion, resiliens och funktionella nyckelarter. Såväl vildmark som rik variation framstår som en dyr lyx när vi måste säkerställa att naturen fortsätter förse oss med luft, vatten, fibrer och mat. Kanske är det här allra tydligast till havs.
Vi kallar det natur-vård. Vad det är i naturen som synes kräva vård får uppenbarligen lov att anpassas till rådande läge. Tittar vi bakåt ser vi en till synes hopplös kamp för kompensatoriska åtgärder, i ständiga diskussioner med de produktionsnäringar som tvingas leva med vårt ekonomiska systems skoningslösa krav på lönsamhet, avkastning, konkurrensneutralitet och dess oförmåga att räkna in naturresursers värde. Naturvården blir duktigare och duktigare men allt man lyckas åstadkomma är en i bästa fall reducerad förlusttakt. För det är väl uppenbart vid det här laget: vi kommer inte att klara biologisk mångfald enbart genom att arbeta med biologisk mångfald. Det handlar om hela samhället.
CBM:s konferens, en av flera på förra årets givna tema ”hundra år av svensk naturvård”, inleddes av Stefan Edman. Han pekade på behovet av förstärkta synergier: naturvård och lokal förvaltning, naturvård och förebyggande hälsovård, naturvård och turism, naturvård och stadsnära planering. Gällande naturvårdspolitik sedan sekelskiftet har också en breddad inriktning och många frågor av den här typen är aktuella i dag.
Tittar vi framåt behöver vi kanske leta oss fram till ett annorlunda fokus. Drivkrafterna är starka: ett förändrat klimat kommer att driva en förändrad markanvändning. Det kommer att kräva en omprövning av naturvårdens strategier.
Vårt sätt att dra nytta av natur kanske går att förändra ända därhän att naturen inte längre behöver vårdas. Kanske kan våra näringar utvecklas mot att i mycket högre grad arbeta med naturens egna inre processer och inte mot dem? Det finns gott om exempel på att människan kan nyttja och bruka naturen på sätt som leder till en rikare och inte en fattigare natur, såväl bakåt i historien som i dag.
Kanske kan vad som nu kallas naturvård en dag slippa arbeta med kompensation och hejdade förluster. Kanske uppnå godtagbara lägstanivåer som inte innebär hot om oåterkalleligt förlorade möjligheter till framtida positiv utveckling. Och kanske i stället inriktas mot utveckling av en rikare natur i hela landskapet, i ökad samverkan med andra delar av samhället?
Som Albert Einstein påpekade kan vi inte lösa problem med samma tänkande som skapat dem. Vi måste tänka nytt. Vi måste identifiera orsakerna till den nu så kritiska situationen för naturen på jorden och vi måste dra de rätta slutsatserna. Och vi måste göra något åt det.