Precis som landområden fyller vattenmiljöerna många livsviktiga funktioner. Från CBM har vi länge jobbat intensivt med bland annat jordbrukslandskapet och specifikt betesmarker med alla de biologiska, sociala och ekonomiska värden som finns där. Vattensystem utgör precis som naturbetesmarker livsrum för mängder av arter – en del med alltmer inskränkt livsutrymme – och värdefulla rekreationsmiljöer för oss människor. Men när det gäller sötvatten så finns en viktig aspekt som inte riktigt har någon motsvarighet hos landområden, och det är den som handlar om hygien. Våra dricksvattentäkter är närmast fredade och om vattenkvaliteten hotas, tilldelas täkterna en prioritet som få andra intressen kan tävla med – även om de kan vara lika eller ännu mera viktiga. Här uppstår ibland konflikter, som Jonas Svensson belyser på sidan 20.

Den biologiska mångfald som gömmer sig under ytan i pölar, vattendrag och sjöar har vi än så länge bara skrapat lite på ytan av. Inom Svenska artprojektet arbetar man nu för fullt med att beskriva bland annat nya svenska sötvattenarter utöver de omkring 2 400 redan kända. Det är verkligen en ny värld som öppnar sig när man ger sig ner i vattnet, och Leonard Sandin ger i artikeln här intill uttryck för sann upptäckarglädje.

Till stor del regleras Sveriges arbete med vattenvård av EU:s vattendirektiv – ett regelramverk som ska implementeras i alla EU-medlemsländer. Nu är det bara ett par år kvar tills vattendirektivet ska vara inlemmat i svensk naturvård, och tjänstemännen som arbetar med det sitter och svettas för att hinna med. Även här finns risk att man ibland kör i diket i brådskan, när prioriteringarna mellan vattenintressen och andra intressen i landskapet inte alltid hinner analyseras ordentligt. Det är inte acceptabelt att fel beslut fattas för att vi inte har tid att titta på alla aspekter av hur landskapet ska nyttjas. Är det så att den befintliga personalstyrkan inte klarar av arbetet, ja då får vi antingen skjuta på deadline så att jobbet blir ordentligt och säkert gjort, eller så måste vi skjuta till resurser för att förstärka de enheter som ska klara av situationen.

Vattnet är visserligen en viktig och begränsad resurs, men det är också det omgivande landskapet i anslutning till vattendrag och sjöar, med allt det liv som lever där. För allas skull måste vi sköta arbetet snyggt så att vattendirektivet får vara det positiva instrument det är tänkt att vara, och inte en belastning som leder till att vi förstör mer än vad vi skapar.

Slutligen vill jag trycka på en viktig aspekt av Vattendirektivet: det är ett utmärkt verktyg för att anlägga ett landskapsgrepp på vattenförvaltningen. Genom att betrakta hela avrinnings­områden som naturliga enheter undviker vi att gå i fällan att stirra oss blinda på en enskild bäck eller damm. När vi istället lyfter blicken ser vi att den enskilda bäcken är en del av ett sammanhängande system i ett helt landskap. Då kan vi också börja med effektiv naturvård.