Flyttning av fisk till vatten där arten inte tidigare har funnits är en sysselsättning nästan lika gammal som människan. Det första nordiska beviset finns på en norsk runsten. Vi människor har alltid flyttat om i naturen och även under vattenytan är det svårt att dra gränsen mellan naturlig och kulturpåverkad biologisk mångfald. Inte blir det enklare av att fiskarter från främmande länder också inplanterats för att berika vår fauna.

Sporadisk förekomst

De inplanterade djurens framtid i de nya vattnen blev mycket olika. Regnbågens förekomst är mycket sporadisk och främst ett resultat av rymningar från fiskodlingar. Den har mycket svårt att bilda självreproducerande bestånd, men konkurrerar om mat och utrymme med havsöring och lax i många sydsvenska vattendrag. Indianlaxen finns troligen bara i en liten tjärn i östra Jämtland, kanadaröding i ett par sjöar i Jämtland och karpen i ett okänt antal smådammar och sjöar främst i sydligaste Götaland.

Bäckröding ersätter inhemsk öring

Förutom bäckrödingen och signalkräftan har ingen av dessa arter direkt rört om i våra naturliga ekosystem. Bäckrödingen har dock kommit att – för gott – ersätta vår inhemska öring i många småbäckar och sjöar. Den konkurrerar ut öringen och tål försurning bättre. Många fiskevattenägare resonerade att ”hellre en fördvärgad bäckröding än ett fisktomt vatten” och en irreversibel skada var skedd.

Signalkräfta slår ut flodkräfta

I kräftpestens spår blev signalkräftan det ”idealiska ersättningsmedlet”. Den är både ekologiskt, utseendemässigt och smakmässigt lik den svenska flodkräfta som inte klarade pesten från signalkräftans hemländer Kanada och USA. Signalkräftan är ofta bärare av kräftpest och för död i sina spår när den kommer in i vatten som fortfarande har flodkräfta. Dessutom verkar signalkräftan ha en starkare miljöpåverkande effekt på sjö- och åbottnar än flokräftan, men troligen utan att direkt utrota någon annan art i ekosystemet.

Människans inverkan

De främmande fiskarna, bortsett från bäckrödingen, har mycket svårt att klara konkurrensen från våra inhemska fiskarter, främst gädda, och de kommer alltid att inta en marginell roll i våra ekosystem.

Mycket större effekt på den naturliga biologiska mångfalden har de omflyttningar av fisk som människan gjort. Sik och gädda har utplanterats för att förbättra avkastningen i husbehovsfisket och mört har utplanterats för att ge gäddan ett bättre födounderlag. Öring, röding och lax har blandats friskt för att förstärka utdöda eller tynande lokala bestånd eller för att ge ett bättre underlag för sportfiske.

Kaos

Sluteffekten har blivit ett biologiskt och genetiskt kaos. Sik, gädda och mört har ofta fullständigt förändrat fisksamhället i de ny vattnen och därmed även de lägre trofinivåerna av plankton och bottenfauna. Nya parasiter och sjukdomar har ibland följt i deras spår när de planteras in uppströms de naturliga vandringshinder i vattendragen, som också utgjort spridningshinder. Att använda nuvarande utbredning av fiskfaunan i landet som ett mått på när och hur fiskar invandrat under olika perioder efter den senaste nedisningen blir ett svårt detektivarbete i den okontrollerade fiskspridningens spår.

Blandningen av laxfiskarna har aldrig medfört att andra arter försvunnit, men däremot att den naturliga genetiska isoleringen mellan olika populationer har brutits. På mycket lång sikt anpassar sig säkert det ”nya genetiska materialet” allt bättre till de nya förhållandena, men gamla skyddsvärda stammar riskerar att försvinna för gott, utspädda i en ny genetisk omgivning.

Hotar naturligt fisktomma vatten

Utsättning av fisk och signalkräfta till tidigare fisktomma vatten kan medföra mycket stor negativ påverkan på den lokala biologiska mångfalden, både över och under vattenytan.

Många populationer av vattensalamandrar och lövgrodor har fått stryka på foten genom direkt predation. Vissa doppingar som konkurrerar med fisk om stora zooplankont i småsjöar kräver i princip fisktomhet för att kunna föda upp sina kullar. Naturligt fisktomma sjöar inom fjällområdet har stora kräftdjur, bladfotingar, som bland andra alfågel lever av.

Just tre arter av små kräftdjur har medfört mycket stora förändringar i de stora regleringsmagasinen i norra Sverige och i många sjöar nedströms dit kräftdjuren drivit med strömmen. De så kallade fisknäringsdjuren av släktena Pallasea, Gammaracanthusss och Mysis planterades in för att berika näringsbasen för fiskarna i de regleringsskadade magasinen. Effekterna blev inte de förväntade. Mysis visade sig nämligen äta samma föda som den yngre fisken. Hårddraget kan man säga att Mysis i stället hjälpte till att göra många norrländska reglerade sjöar ännu fisktommare!

Ombytlig naturvård

Sammantaget kan vi konstatera att Sverige är ganska förskonat från katastrofala introduktioner av främmande arter under vattenytan, men att vi människor rört om den biologiska mångfalden på ett svåröverskådligt sätt. Vi är nu inne i en naturvårdsfas som säger att biotopvård är den bästa fiskevården, men vi ska också komma ihåg att fiskevårdens inriktning svänger lika vilt som modets växlingar. Det som upplevs som problem under en epok är högsta mode under nästa.