Torrängsmark är en av de naturtyper som minskat starkt i odlingslandskapet. En av orsakerna är den ökande depositionen av kväveföreningar. Vegetationen vid vägkanten tillhör en av de artrikaste miljöerna i dagens förändrade landskap. Speciellt värdefulla är torrbackarna längs vägarna. Ett hot mot dessa är igenväxning, dels med buskar som vandrar in och dels genom en gödslingseffekt från biltrafiken som gynnar konkurrensstarka och högvuxna arter.

Behöver skötsel

Även om man på kort sikt inte kan se att en torrbacke förändras så sker det långsamt en igenväxning. Skötsel genom regelbunden slåtter och borttagning av höet är därför på lång sikt en förutsättning för att torrbackarna ska kunna behålla sin vegetation. Riktigt torra, näringsfattiga och sandiga torrbackar har ofta ett glest växttäcke med helt vegetationsfria luckor. Dessa öppna och solbelysta luckor är mycket viktiga för många insekter.

Hedvägkanter i sydväst

En speciell typ av torrbacke är hedvägkanterna som finns i de sydvästra delarna av landet. Växttäcket är ganska glest med ljung och andra ris. Det som gör vägkanterna speciella är att de fortfarande hyser en stor del av örterna och gräsen som hörde till de gamla hedmarkerna. Flera av dem är upptagna på landets rödlistor. Hallands landskapsblomma, hårginst (Genista pilosa), är en av dessa men man kan också hitta andra som har sin sista tillflyktsort på vägkanterna, exempelvis nålginst och tysk ginst. Ginstarterna är speciella eftersom många fjärilsarter är helt beroende av ginst som värdväxt för att överleva. Försvinner värdväxten försvinner också dessa fjärilsarter. Många av de arter som är knutna till ginst och hedmarker är rödlistade. Exempel på sådana är: ginsthedkorthuvud (Scythis crypta), ginstsäckmal (Coleophora genistae), ginstguldmal (Phyllonorycter staintonellia), brun ginststävmal (Mirificarma lentiginosella), daggig ginstmätare (Pseudoptera pruinata) och ginstpalpmal (Stomopteryx sueciella).

Oönskad blir önskad

Sveriges samlade areal av vägkanter uppskattas till över 200 000 hektar, ungefär lika stort som Öland. Från Vägverkets sida har vägkantsvegetationen tidigare setts som ett problem och man förde en kamp med alla medel mot ”oönskad” vegetation. Under senare år har man insett den potential som finns längs vägarna och att hänsyn måste tas vid drift- och anläggningsarbeten.

Som en sektorsmyndighet med ansvar för vägar och dess närmiljö fick Vägverket ett uppdrag av regeringen att ta fram ett program för skötsel av vägkanter. Det presenterades 1994 och där fastslår man att ”biologiskt värdefulla vägkanter ska uppmärksammas och deras värden ska skyddas”. Vägverkets alla regioner fick i uppdrag att inventera landets vägkanter och upprätta skötselplaner för de värdefullaste. Hittills har över 200 mil vägkanter avsatts för ändamålet.

Höborttagning

Vägverket har även startat ”Projekt väghö” i Region Väst (Göteborg) där man använder en maskin som både klipper och samlar upp höet. Höet körs sedan bort och komposteras. Syftet är att marken ska utmagras på näring (för att motverka gödslingeffekten från atmosfär och trafik) och därigenom få en lågvuxen flora. Liknande projekt pågår på andra ställen i landet.