Det har stormat rejält i nordöstra Polen de senaste decennierna. Ett samhälle stort som Karlshamn genomfars av 1,5 miljoner långtradare varje år. Många trafikoffer har skördats och lokalbefolkningen skriker efter en kringfart. Både pressen och viljan är stor hos polska politiker att avlasta Augustów från trafiken, och lösningen heter Via Baltica, ett enormt infrastrukturprojekt som ska förbinda Helsingfors med Warszawa. Men projektet har länge varit kontroversiellt och blossade upp 2007 när Polen drogs inför EG-domstolen för att ha planerat vägen igenom Rospudadalens känsliga naturområden.
Uppdelad planering
Motsättningar mellan natur och infrastruktur är inget nytt. I Polen har dock konflikten blivit särskilt infekterad, det gick snabbt prestige i den föreslagna vägsträckningen och Rospudas natur blivit något av en symbolfråga för hela Europa. Malgorzata Blicharska vid Skogsmästarskolan på SLU har studerat Polens infrastrukturutveckling och markerar att frågan är komplex och har flera förklaringar.
– I Polen finns inte riktigt verktygen för att få till ett helhetsperspektiv på landskapet. Det finns ett stort glapp mellan det lokala perspektivet kring ett enskilt vägbygge och övergripande strategier på riksnivå. Jag tror det är typiskt för vägplanering, inte bara i Polen.
Malgorzata betonar att det är inget fel på viljan.
– En vägplanerare förstår att migrationskorridorer är viktigt, men har till uppgift att bygga en väg. De är positiva till naturhänsyn och vill göra så lite skada som möjligt. De gör sitt jobb så bra de kan utifrån gällande regler. Men det saknas ett verktyg eller någon sorts helhetstänkande som sätter ihop allt tillsammans.
Hela det politiska systemet i Polen ritades om efter EU-inträdet 2004, och nya rättsregler som gäller miljöhänsyn och planering läggs till i en rasande takt. Både implementeringen och tolkningen är oerhört
viktig för hur de till slut tillämpas i landet.
– Det byggs väldigt många nya vägar. Det är inte så konstigt att de som planerar inte kan allt, kommenterar Malgorzata. Det är egentligen en konflikt som finns överallt i världen där fattigare länder får möjlighet att utvecklas och vill ha samma standard som Väst. Då blir trycket stort på alla naturresurser.
Riktiga människor mot riktig natur
Infrastrukturplanering får lätt slagsida mot natur och hänsyn till landskapet. Sådana värden kan vara lätta att sätta siffror på, men mitt i allting lever riktiga människor sina liv. Malgorzata har undersökt inte bara den delen av planering som kopplar till miljö, utan också sociala aspekter.
– Det går inte att bara säga att en ny väg kommer att påverka naturen runtomkring, man måste ta med människor i bilden. Konflikten i Polen visar tydligt det här. Debatten och hela processen i EG-domstolen gällde mest miljöfaktorer, men lokalt i Augustów handlade det om människor – deras hälsa, säkerhet, känslor och upplevelser. För dem var det viktigare att vägen lades någon annanstans.
Och det kan man förstå. Hälsa väger tyngre än ekologiska värden. Det är svårt att argumentera med människoliv. Slutligen arrangerades ett rundabords- samtal mellan representanter från EU, polska myndigheter, planerare och fristående organisationer.
– Det här fallet visar stora skillnader i tankesätt och prioriteringar. Vägplanerare tänker på vägar, och det är också samhällets förväntningar på dem. Men att koppla ihop det med strategier i ett större sammanhang och att väga in människornas behov med naturhänsyn är en pusselbit som saknas. Det behövs bättre kommunikation mellan olika nivåer.
Lagstiftning och kommunikation
Så vad är lösningen? Malgorzata drar en suck.
– Oj. Två viktiga saker. En är bra lagstiftning, och där har Polen en bit kvar innan de har anpassat sig till EU:s krav. Men det räcker inte, man måste klara att driva planeringsprocesser med förankring från botten till toppen. Man ser tendenser till samråd på instrumentell nivå för att undvika konflikter och få detaljinput till planeringen. Men att skapa samråd med djupare engagemang för att skapa tillit och främja demokrati är något annat. Utbildningarna måste leda till ett samhälle som är medvetet om miljöfrågor och involverar människor i planeringen.
Så problemet finns på flera nivåer och är komplext. Kanske är det därför det är så universellt.
– Jag tror att konflikten mellan vägar och naturområden finns överallt, men kanske är den särskilt kritisk i nyblivna EU-stater där nya regler kräver större miljöhänsyn, samtidigt som de är ivriga att nå samma standard som äldre medlemsländer. Människor kommer alltid att sätta utvecklingen i sin egen närmiljö främst. Planerare med näsan i det egna arbetet ser inte andra delar av sammanhanget. Landskapskonventionen skulle kunna fylla en stor uppgift här, men den är väldigt svag. Inblandningen av biologer är också ganska liten. Bara nyligen inrättades naturvårdsmyndigheter regionalt i Polen, den traditionen har inte riktigt funnits tidigare. Ytterligare ett generellt problem är att myndigheter beställer och godkänner utvärderingar inför ett vägbygge, men det är konsulter som utför dem. Och det är svårt att som konsult lämna en rapport som sätter stopp för ett vägprojekt, då blir det inga nya uppdrag. Nyligen kom en MKB-handbok för polska planerare, det är ett steg i rätt riktning.
Hela fallet visar att EU spelar en viktig roll för Europas natur och har makten att sätta stopp för skadliga projekt. Bäst vore förstås om allting fanns med i ett tidigt skede i planeringen, så att fallen inte behöver hamna i EG-domstolen. Men vi kommer kanske dit så småningom.