Transportinfrastrukturen har flera negativa effekter i landskapet. Vägar, järnvägar och trafik delar upp naturoch kulturmiljöer som tidigare hängt samman. Det gör det svårare för människor och djur att röra sig fritt, och de kvarvarande områdena påverkas genom buller, salter och avgaser. Fragmenteringen innebär en förlust av livskvalitet och av landskapets sociala, kulturella och ekologiska värden.
Foto: Andreas Seiler
TEMA: INFRASTRUKTURI vissa delar av Europa har transportnätet blivit så tätt att man nu backar och demonterar vägnätet för att återskapa den gröna infrastrukturen. I Sverige finns ännu möjligheten att slippa en sådan utveckling.

Oströda, sammanhängande natur- och kulturmiljöer har stor betydelse för djurens ekologi och människors hälsa och livskvalitet, men de är på väg att bli en bristvara. Frågan har fått ökad uppmärksamhet i Sverige, dock har vi ändå inte riktigt insett vilken resurs dessa miljöer egentligen utgör i ett europeiskt sammanhang.

Landskapet defragmenteras

Bild3_ekoduktE4_b

Foto: Andreas Seiler

Den snabbt ökande efterfrågan på transporter över hela Europa har skapat allt större konflikter med natur och kulturvärden. På flera håll, kanske främst i regionen Belgien – Nederländerna – nordvästra Tyskland, har fragmenteringen redan nått en smärtgräns. I Nederländerna startades därför ett omfattande defragmenteringsprogram för att åter binda ihop det ”gröna skelettet” i landet. På de platser där vägar, järnvägar eller kanaler skär av viktiga ekologiska länkar planeras nu speciella faunapassager. Mindre viktiga vägar tas bort ur landskapet.

I öst däremot ses nya satsningar på infrastruktur som en nyckel till regional utveckling. Här finns fortfarande stor biologisk mångfald, rika odlingslandskap och sammanhängande naturmiljöer. Det finns dock en växande insikt om landskapens värden och ett uttalat intresse för att lära av västländernas misstag och erfarenheter. Estland, Polen och Slovenien har var för sig redan fler faunapassager än i Sverige.

Samplanering med lyft blick

Hur kan vi undvika ökande fragmentering? Ett grundläggande krav för infrastrukturplaneringen är att landskapsfrågorna beaktas på den strategiska nivån  och inte, som idag, i de senare skeden där möjligheterna att hitta hållbara lösningar är begränsade. Vi bör sträva efter ett framåtblickande, holistiskt och hållbart planeringssätt där de olika miljöfrågorna hanteras på passande nivåer i beslutsprocessen.

I ett hållbart transportsystem måste vägplaneraren  i större utsträckning än tidigare bli en landskaps och samhällsplanerare. Detta kräver också att nya intressegrupper deltar i planeringsprocessen, såsom de areella näringarna, lokala intresseorganisationer och den enskilde medborgaren. Hållbarhet uppnås genom samverkan mellan alla aktörer i landskapet.

Fragmentering stryper arternas livsutrymme

När landskapet styckas upp, minskar många djurarters fria rörelser i landskapet. Vid en kritisk nivå försvinner helt arternas förutsättningar att leva vidare. Olika typer av viltpassager kan reducera vägarnas barriäreffekt, men om utvecklingen tillåts gå för långt är enda lösningen att rekonstruera de ursprungliga sammanhängande ekosystemen genom att ta bort befintliga vägar. I Sverige finns ännu chansen kvar att inte låta transportnätet bli så tätt att den typen av åtgärd behövs.
En så kallad landskapsbro minimerar inte bara påverkan på marken och vattenflödet. Den upprätthåller även djurens och människans rörelsefrihet samt bevarar det visuella sambandet i landskapet. Bilden visar en bro över Segeån i Skåne.