Människan har påverkat skogslandskapet allt sedan stenåldern. I början var påverkan måttlig och begränsad till några få områden. För ungefär 300 år sedan började landskapet i södra Sverige skötas mer intensivt, och i norra Sverige kom den mer intensiva skogsbruksperioden igång på allvar för 100 år sedan. Det mer storskaliga trakthyggesbruket fick sitt genombrott på 1950-talet och sedan dess har i stort sett hela det svenska skogslandskapet omvandlats till produktionsskogar som har få likheter med det förhistoriska skogslandskapet. Hur har då skogslevande arter klarat av förändringarna? Helt klart är att arternas har påverkats, och att det finns vinnare och förlorare. Frågan diskuteras utförligt i CBMs senaste rapport: ”Populationsförändringar hos skogslevande arter i relation till landskapets utveckling”.
Arealen gammelskog har halverats
Redan på 1920-talet började Riksskogstaxeringen att samla in data om skogen. År 1983 tillkom Ståndortskarteringen som studerar förändringar av mark och vegetation på 23 000 fasta provytor. Tack vara denna datainsamling kan vi få en bra bild av hur skogen har förändrats.
Några faktorer som är särskilt intressanta när det gäller biodiversitet är skogens ålder, areal lövskog, lövinslag i barrskog, skogens struktur (täthet och variation), areal blöta skogar, tillgång på död ved samt gamla och grova träd. Siffrorna från Riksskogstaxeringen visar att arealen gammal skog (skog som är äldre än 160 år) har halverats sedan 1950-talet. Andelen ungskog (yngre än 40 år) täcker nu nästan halva skogsmarksarealen. Skogarna har också blivit betydligt tätare och mer homogena. Arealen blöta skogar av alla beståndstyper har minskat kraftigt. Arealen äldre lövrik skog har också minskat kraftigt. Mängden död ved och grova träd minskade kraftigt redan innan Riksskogstaxeringen började samla data.
Minskad mångfald
Givetvis har ett antal arter gynnats av det intensiva skogsbruket. Flera arter av sångare gillar de nya täta skogarna. De stora hyggena tilltalar älg, rådjur, kruståtel, mjölkört m. fl. Antalet förlorare är dock större, och det största problemet är att förlorarna ofta är specialister på vissa substrat eller biotoper. Ibland kan de skogslevande arterna hitta tillräckligt bra substrat i andra miljöer. Vedlevande insekter som föredrar solexponerade lövträd kan t.ex. hitta detta i jordbruksområden, eller i tätorter. Problemet är större för arter som kräver en sluten ostörd miljö, eller för arter som kräver speciella störningar som t.ex. brand.
Kritiskt läge
Under de senaste 200 åren har mer än 100 skogslevande arter försvunnit. Att det inte är fler beror dels på att utdöendeprocessen i början är långsam och på att den mest intensiva skogsbruksperioden påbörjades relativt nyligen. Arterna har inte hunnit försvinna. Efterhand som landskapet förändras så isoleras små populationer i de resterande biotoperna. Ju mer isolerade populationerna blir desto mindre kontakt finns det mellan delpopulationerna och desto större är risken för utdöende. Även om populationen är dödsdömd kan det ta lång tid innan sista individen försvinner. Vi har gott om arter som befinner sig i det här kritiska läget. Under de senaste 10 åren har ca 700 skogslevande arter minskat kraftigt och bedöms därför vara hotade. Även ett antal vanliga skogslevande arter har minskat de senaste 10 åren, men populationerna är fortfarande så stora att de inte kommer att försvinna under den närmaste tiden.
Exempel på sådana vanliga arter som minskar kraftigt är talltita, entita, mustaschfladdermus, gråsiding och blåbär (den sistnämnda har dock ökat i utbredning).
Flera av våra vanliga skogslevande mesfåglar har minskat. Diagrammet visar populationsutvecklingen hos talltitan sedan
Har det ”nya” skogsbruket lyckats vända trenden?
År 1993 infördes den nya skogspolitiken med jämställda miljö- och produktionsmål. På miljösidan lades större tyngd på generella hänsyn och frivilliga avsättningar. Både ekonomiska stöd och avgifter minskade. Skogsägarna fick större frihet, men också ett större ansvar. Undersökningar har visat att de flesta skogsägare tagit till sig detta och att hänsynen faktiskt blivit betydligt bättre. Någon positiv förändring i populationsutvecklingen hos de mest utsatta arterna som kan relateras till skogspolitiken har vi dock inte lyckats påvisa. Det kan bero på flera saker. En förklaring kan vara att informationen är otillräcklig, eller att för kort tid har förflutit för att kunna påvisa förändringar. Det tar tid att öka mängden död ved, att öka lövandelen och att restaurera landskapet. Det tar också tid för arter att bygga upp populationerna igen. I vissa fall är dock populationsstorleken så liten och fragmenteringen av populationen så stor att arten inte kan återhämta sig även om landskapet restaurerats. Ytterligare en förklaring kan vara att hänsynen inte når upp till den miniminivå som krävs för att vända trenden.
Orren tycks ga minskar kraftigt under de senaste tio åren. Denna minskning kommer dock efter en lika kraftig ökning under 1980-talet. (Källa: Sören Svensson 2000. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport 1999. Lunds universitet.)
Framtiden?
Allt talar för att även om skogsbruket uppfyller alla krav på ökad miljöhänsyn kommer den negativa trenden att bestå ytterligare ett antal år. Nu slår emellertid Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket fast att hänsynen inte är tillräckligt bra. För att nå målet måste alltså naturvårdsarbetet bli betydligt bättre. Det räcker inte heller med att bevara de områden som har höga värden, landskapet måste också restaureras med aktiva åtgärder.