Att samla på fynd av arter i olika rapporteringssystem, som till exempel Artportalen, är något tiotusentals människor gör. Sedan Artportalen startades för cirka 20 år sedan har över 89 miljoner fynd rapporterats in! Dennis Nyström, topprapportör i Artportalen, har i skrivande stund på egen hand rapporterat in 12 155 olika arter. Förmodligen är den siffran högre när du läser denna text. Den som har högst rapporteringsvolym (det vill säga antal fynd och inte unika arter) i Artportalen är Mora Aronsson, han har rapporterat 1 453 177 fynd. Hur ska man tolka denna samlariver? Kommer supersamlaren Mora ha större överlevnadschans än genomsnittet? Eller är det detta som är maniskt samlande? Om samlingen bestått av 1 453 177 frimärken hade nog svaret varit ja…
Altruism eller egoism?
Men att samla på arter i olika former av listor är ganska vanligt. Fågelskådare har länge haft krysslistor där de antecknar observationer av fåglar med fokus på antal arter. I Sverige omfattar en sådan lista cirka 300 arter. Tittar man i Artportalen är det nästan femtusen personer som har samlat minst 300 arter. Om de istället samlat på muminmuggar hade de kanske ansetts vara en smula excentriska? Men de som samlar på arter har, enligt entusiasten Michael Löfroth ett högre syfte, åtminstone har han det. Michael, som är riksspelman och kansliråd på Miljödepartementet, menar att drivkraften för många rapportö- rer är altruistisk och att framgångsfaktorer för plattformar som Artportalen är viljan att göra gott och att man tillsammans kan göra skillnad. Michael har bidragit med 122 482 observationer fördelat på 2 481 olika arter. Hans senaste fynd var en skogsnattlöpare, en skalbaggsart som är bedömd som livskraftig i den senaste rödlistan. – Utan alla inrapporterade fynd av arter skulle vi inte veta lika mycket om tillståndet i naturen. För mig är samlandet av arter en utbildningskomponent och ett sätt att belägga ny kunskap. Jag rapporterar nästan allt jag ser när det gäller djur, även om jag rapporterat samma fynd vid ett tidigare tillfälle. Detsamma gäller för växter och svampar när jag är ute och inventerar. Det innebär att det finns en möjlighet att jämföra data från vecka till vecka, månad till månad och från är till år, säger Michael.
Mer kunskap, större upplevelse
Han menar att när vi samlar på oss olika kunskapskomponenter om arter och de miljöer de lever i och sedan talar om för varandra vad vi sett, så bygger vi ny kunskap. Till exempel vet vi att arten gråsiska, som Michael tittar på genom fönstret när vi pratar, är rapporterad över sjuhundra gånger i just den kommunen under de senaste fem åren. Vi vet också att den i Sverige minskat i antal under samma period, från 76 691 rapporterade fynd år 2017 till 13 274 år 2021. De här samlade fynden berättar något och vi behöver lyssna och tolka. – Det är fascinerande, spännande och roligt att studera naturen. Det är kunskap som driver mig. Ju större kunskap jag har om naturen desto större blir upplevelsen av den, menar Michael.
Inte hitta det man letar efter
Fredrik Bengtsson, docent i neurofysiologi vid Lunds universitet, har i en intervju med Svenska dagbladet sagt att de sociala relationer som är sammanknippade med samlandet kan ge positiva effekter och förstärka samlandet. Medan samlaren av muminmuggar pratar med andra samlare i kön till loppisen möts artsamlarna genom Artportalen. Här sker minglet och kunskapsutbytet. Michael Löfroth är också övertygad om att den gemenskap som byggs genom Artportalen är viktig för ”samlandet” av arter. – Den community som Artportalen erbjuder
är unik. Majoriteten av alla fynd som rapporteras till plattformar som Artportalen sker frivilligt och genom ideellt arbete. Det skapar ett högt värde för rapportörerna och går inte att ersätta med till exempel ekonomiska incitament, anser han. Fredrik Bengtsson menar även att för att det ska vara roligt att samla är det viktigt att inte hitta det man letar efter varje gång. Om vi bara sällan hittar det vi söker kommer belöningen i hjärnan att bli starkare och starkare. För att återknyta till toppsamlaren Dennis Nyström. Är det jakten på de ovanliga arterna, som är svåra att hitta, som driver honom att rapportera? I en tidigare intervju med Dagens natur, SLU Artdatabanken, har Dennis sagt att han lägger tonvikt på att rapportera arter som är naturvårdsintressanta, som rödlistade arter, då de utgör ett viktigt underlag vid till exempel områdesskydd. Dennis huvudsakliga syfte med att rapportera verkar definitivt inte vara för att samla på arter utan handlar snarare om ökad kunskap om arternas utbredning och ekologi för att gagna svensk naturvård. Dennis första artfynd, för över tio år sedan, var tallbit. Sveriges största fink.
Tallbit, Sveriges största fink.Tallbit och vitmossor
Tallbit häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingon- och blåbärsris. Med tanke på fortsatt minskad areal kontinuitetsskog kommer arten troligtvis ha en minskande populationstrend. Något vi kan följa och ha koll på tack vare de fynd som rapporteras till Artportalen. Tallbit är en art som även Michael Löfroth rapporterat. Fåglar är den organismgrupp som det rapporteras mest av. Vitmossor däremot, rapporteras mer sällan eftersom få personer har lärt sig att artbestämma dem. Men vitmossorna är något av en specialitet för Michael. De spelar en viktig roll i vegetationen i olika typer av våtmarker. Och just våtmarker är något Michaels hjärta klappar extra starkt för. – För mig är samlandet ett sätt att lära mig mer och en kraft för att göra gott. Just vitmossorna lägger jag tid på, jag artbestämmer noggrant de svårbestämbara arterna med mikroskop, eftersom det är väldigt få som gör det i Sverige, kanske bara ett tiotal. Därför är kunskapen om denna grupp ibland bristfällig och jag tycker det är intressant att bidra till att bygga upp denna kunskap, säger han. Jag kan höra genom mobiltelefonen att Michael ler något när han säger detta, men han tillägger att han även räknar fåglar och nattfjärilar lika passionerat som vitmossor. Och tittar man på antalet observationsdagar Michael har förstår man att hans samlande av arter bygger på ett genuint intresse för naturen. Under de senaste 14 åren har han 4 851 observationsdagar. Det vill säga dagar då han rapporterat arter, det blir i genomsnitt 346 dagar per år. – Den siffran visar något som jag tycker är viktigare än antalet samlade arter. Rapporterar man så ofta som möjligt, även vanliga arter, ökar värdet av samlandet och det blir lättare att se trender och förändringar i naturen, säger Michael.
Att samla med hjärtat på rätt ställe
Man kan inte anklaga Michael och Dennis för att vara maniska samlare i alla fall, oavsett antal arter och observationer de har i sina listor. De samlar med hjärtat på rätt ställe. Men hur var det med supersamlaren Mora och hans ökade överlevnadschanser? – Det mesta jag rapporterat är från arbetet med landskapsflororna. Det är fynd som samlats in av fler personer än mig men det är jag som rapporterat in i Artportalen. Meningen med den rapporteringen är att göra materialet tillgängligt för naturvården och för att den mängden fynd tillsammans med övrig information i Artportalen ökar värdet av den samlade informationen, säger Mora. Moras samlande av arter är alltså en gemensam insats från många entusiastiska botaniker som alla vill bidra till större kunskap om våra arter. Att människor som samlar på arter gör det av egoistiska skäl för att toppa listor eller vinna andra fördelar känns långsökt. Snarare verkar det som att Mora och övriga artsamlare ger mänskligheten som helhet fördelar och ökade chanser till överlevnad. Tack vare deras samlande vet vi mer om den natur som vi kontinuerligt exploaterar av egoistiska skäl. Den altruistiska drivkraften som för rapportörerna samman i en gemenskap starkare än alla andra incitament skulle vi alla behöva lite mer av.