Överst: Anabaena lemmermannii heter på svenska rosettvattenblom och kan återfinnas ända upp i fjällkedjan. Underst: Microcystis aeruginosa heter på svenska nätvattenblom och är mer vanlig söder om Dalälven. Båda arterna producerar både nervgifter och levergifter och är mycket vanliga. Foto: Eva Willén
Fenomenet vattenblomning eller algblomning som det också kallas, är en massutveckling av cyanobakterier eller alger i vattnet. Redan under sin Lapplandsresa 1732 fick Linné höra att folk avstod från att dricka vatten från kraftigt grönfärgade sjöar under rötmånaden. I sin Flora Suecica anger han att allmogen kring sjöar med sådant missfärgat vatten sa att vattnet ”blommade”. Linné kallade därför en av de cyanobakterier som gav upphov till sådan blomning för vattenblomma. Många cyanobakterier har gasvakuoler som de kan reglera sin position i vattnet med. Det gör att de kan flyta upp till ytan i stora mängder under vindstilla förhållanden i näringsrik miljö.
Blommande cyanobakterier
I näringsrika insjöar och i Östersjön är vattenblomning orsakad av cyanobakterier ett vanligt fenomen sommartid. Det leder till kraftig missfärgning av vattnet och många klagomål från badande, turister och båtfolk. I Östersjön är det katthårsblom, Nodularia spumigena, som orsakar blomningen. Uppgifter om bakteriens utbredning kan följas på Stockholms länsstyrelses hemsida. Kommuner längs drabbade kustområden ger besked om badförbud.
I sjöar finns inte samma goda övervakning och där präglas blomningar av många fler arter. De vanliga släktena är Microcystis med arterna nätvattenblom, ärgvattenblom, druvvattenblom och paketvattenblom, Anabaena med arter som nystvattenblom och spiralvattenblom, samt Aphanizomenon dit knippvattenblom hör. Särskild uppmärksamhet riktas mot drabbade dricksvattentäkter. Varje enskild kommun skall svara för upplysningar till allmänheten och kunna ge rekommendationer om vattenanvändningen.
Dödliga gifter
Massutvecklingsfenomen av det här slaget har tilldragit sig alltmer uppmärksamhet sedan flera fall av förgiftningar har konstaterats i samband med bad eller vid användning av obehandlat råvatten. Cyanobakterier av de släkten som anges här kan producera levergifter, nervgifter och så kallade LPS-toxiner (lipopolysackarider). Särskilt stor uppmärksamhet har levergifterna tilldragit sig eftersom de har konstaterats vara cancerpromoverande och riktade mot levern. Världshälsoorganisationen har utfärdat rekommenderade gränsvärden för dricksvatten – gränsvärden som aldrig har överskridits i våra vattenverk.
Varje år rapporteras dödsfall av djur, särskilt hundar som simmat i vattenblommande sjöar och sedan slickat pälsen torr och fått i sig toxiner av cyanobakterier. Snabba dödsfall orsakas av nervgifter från organismerna och hundar tycks vara särskilt utsatta, även om förgiftningar drabbar också boskap. Döden inträffar efter paralys av musklerna, vilket bland annat drabbar andningsmuskulaturen. Människor som badar i kraftigt vattenblommande vatten kan få utslag, diarreer, besvär i leder och muskler samt kräkningar och magont. Även inandning av cyanobakterier under vattenskidåkning kan ge sådana symptom.
LPS-toxiner har inte lika stark symptombild men är ändå orsak till hudirritationer och magproblem.
Ökande forskningsintresse
Senare års studier av vissa levergiftproducerande släkten har visat att syntes av gift är knuten till en särskild gen som inte finns hos alla arter i släkten med kända toxinproducenter. I släktet Microcystis har ingen toxinbildande gen funnits hos ärgvattenblom, som är en mycket vanlig art i många vattenblommande sjöar, särskilt i södra halvan av landet. Cyanobakterier och deras giftproduktion är ett forskningsfält där mycket händer varje år och där det föreligger ett stegrat intresse också från medicinskt håll då det visat sig att toxinerna kan användas vid behandlingar av vissa neurologiska sjukdomar.