Utsättning av fisk är belagd ända tillbaka till vikingatiden och även om det idag är andra arter än då så är syftet detsamma. Det sker i huvudsak för att restaurera fisksamhällen i skadade vatten, kompensera rekryteringsskador, förstärka befintliga bestånd eller skapa nya fiskemöjligheter. Målen för detta är att skapa förutsättningar för livskraftiga näringar baserade på fiske, öka fiskemöjligheterna, bevara hotade bestånd och sörja för en långsiktigt god hushållning med fisktillgångarna.
Främmande fiskar förbjudna
Normalt sett får man inte odla eller plantera ut arter eller stammar som inte är naturliga i Sverige eller som inte redan förekommer i våra vattensystem. Undantagna är arterna regnbåge, bäckröding, kanadaröding, gräskarp, signalkräfta samt rödinghybriden splejk, vilka alla redan förekommer i våra vatten. Detta för att förebygga och minimera risken för spridning av nya främmande arter och stammar, både till antal och arter. Målet är även att man fortsättningsvis inte ska godkänna ytterligare utsättning av bäckröding, kanadaröding eller splejk. För alla främmande arter ska man först utreda att utsättningen inte skadar ursprungliga arter eller den biologiska mångfalden i området.
Med introduktion menas när arter eller stammar genom mänsklig aktivitet avsiktligt eller oavsiktligt flyttas till ett område utanför det naturliga utbredningsområdet. De betraktas då som främmande, oavsett om de stannar i introduktionsområdet eller sprider sig vidare även till andra områden. Behandlingen av främmande arter och främmande stammar tillsammans innebär inte att dessa jämställs vad gäller de risker förknippade med utsättningar. De har delvis olika effekter och risker. Utsättning av stammar av ursprungliga arter gemensamma för landet och Norge eller Finland ska dock kunna bedrivas som en typ av förstärkningsutsättning. De lokalt anpassade populationerna är viktiga att bevara eftersom de ökar arternas möjlighet att överleva miljöförändringar på lång sikt. Stammarna och inte arten utgör också den bas som både bevarande och fiskevård bör vila på.
Riskbedömningen är nödvändig
De negativa effekter av utsättningar av främmande arter och stammar som kan förekomma inbegriper ekologiska interaktioner såsom predation, konkurrens eller spridning av parasiter och sjukdomar. Sik har exempelvis trängt undan röding där den introducerats. Man har även sett att introduktion av fisk i tidigare fisktomma sjöar har eliminerat skyddsvärda groddjur och ryggrads-lösa djur.
Vid all utsättning eller odlingsetablering måste därför en riskbedömning göras. Hur omfattande denna behöver vara beror både på typen av utsättning och vattenområdets skyddsvärde. En riskbedömning skapar underlag för att ta ställning till om riskerna är acceptabla samt för att identifiera åtgärder som kan minimera dem.
Vid introduktion av för landet ursprungliga arter och stammar till områden utanför det naturliga utbredningsområdet ska risken för spridning utanför det avsedda introduktionsområdet beaktas. Vidare ska man värdera risken för negativa ekologiska och genetiska effekter i utsättningsområdet. Introduktion av fisk i naturligt fisktomma sjöar innebär ett hot mot den biologiska mångfalden och tillstånd kan inte ges annat än undantagsvis och efter särskild prövning. Miljökonsekvensbeskrivning är ett annat instrument som kan användas i bedömningen av framtida miljöeffekter vid utsättningar.
Fisketransporter, utsättning och odling av fisk innebär även en ökad risk för spridning av allvarliga sjukdomar och parasiter. Smittskyddsbedömning är därför en viktig del i riskanalysen för utsättningar. Vid utsättning ska en bedömning göras av nyttan med åtgärden ställd mot andra möjliga fiskevårdsåtgärder som exempelvis fiskeregler och biotopförbättrande åtgärder. I godkännanden för åtgärder kan Fiskeriverket och Länsstyrelsen ställa villkor om uppföljningsprogram för att effekterna av utsättningar och fiskodling skall kunna dokumenteras.