Våra afrikanska släktingar i släktet Homo intog nischen som storviltjägare för två miljoner år sedan. Efter det försvann två tredjedelar av Afrikas stora rovdjur, som sabeltandade katter och stora hyenor, och många av de stora hovdjuren. Av tolv arter elefanter blev bara två kvar. I slutet av pleistocen, för omkring 50 000 år sedan, startade en våg av utdöenden som sammanfaller i tid och rum med Homo sapiens uttåg ur Afrika. I flera omgångar drabbades Europa och Asien, sedan Australien, Nordamerika och Sydamerika. För 6 000–700 år sedan koloniserade människan öarna i Karibien, Indiska Oceanen och Stilla Havet, ända till Hawaii och Nya Zeeland.

När öarna i Stilla Havet koloniserades blev 1000–2 000 fågelarter utrotade. Många av dem var rallar, gäss, ibisar och vadare. På Nya Zeeland har 58 av ursprungligen 223 inhemska häckfåglar dött ut sedan människan anlände för 750 år sedan. De flesta försvann innan européernas ankomst, däribland moafåglarna. På Hawaii har närmare 90 % av fågelarterna försvunnit, de stora arterna under polynesiernas kolonisation, och de mindre efter européernas ankomst.

De djur som dog ut under människans expan­sion var främst stora landlevande däggdjur och fåglar. Under sen pleistocen levde minst 50 arter landlevande megaherbivorer (växtätare tyngre än 1000 kg): elefanter, hovdjur, glyptodonter, jätte­trögdjur, toxodonter, litopterner och pungdjur. Idag återstår nio av dessa. Förlusten var störst i Amerika, där alla 27 arter försvann. Samtidigt fanns också 15 arter megarovdjur (tyngre än 100 kg): katter, björnar och punglejon. Av dem återstår nu sex arter. Även bland medelstora herbivorer (44–999 kg) har förlusterna varit stora, särskilt i Nord- och Sydame­rika och Australien, som tillsammans har förlorat 70 av 95 arter.

I början på holocen (11 700 år sedan) fanns på Stora Antillerna (Kuba, Jamaica, Hispaniola, Puerto Rico) 116 däggdjursarter. Nu återstår 56 arter. Bland sengångare, näbbmöss, gnagare och primater försvann 80 %, bland fladdermöss 25 %. Tolv olika arter sengångare levde på öarna, alla är borta, liksom fyra arter apor. En stor del av utdö­endena skedde innan européerna anlände. Tidigare troddes klimatförändringar ligga bakom utdöen­dena i Karibien, men nya data visar att människan var en starkt bidragande orsak, genom jakt och biotopförändringar i form av medvetna bränningar.

Det har diskuterats om människan verkligen var orsaken till den förhistoriska utdöendevågen. I några fall skedde klimatförändringar samtidigt, och dessa kan ha samverkat med människans effekt. I många andra fall finns ingen sådan korrelation till klimatförändringar alls. Simuleringar har visat att det räcker med jakt för att förklara utdöendena i Nordamerika. Eftersom människan var allätare kunde hon upprätthålla befolkningstätheten och därmed predationstrycket även när bytestillgången var låg, vilket de inhemska rovdjuren inte kunde. Det gjorde att megaherbivorerna, som hade lång­sam fortplantning, inte klarade det predationstryck människan orsakade. Det mesta tyder på att män­niskan genom jakt och biotopförändringar drama­tiskt förändrade livet på jorden och ekosystemens funktion redan långt innan jordbruket startade.

Pungvarg

Foto: Staffan Waerndt, Naturhistoriska riksmuseet.

I historisk tid har européernas expansion över världen orsakat nya vågor av utdöenden. Det är under denna period som de mest kända utdöda arterna utraderades: uroxen och garfågeln i Europa, vandringsduvan och labradoranden i Nordamerika, pungvargen i Australien, kvaggan i Sydafrika, Stel­lers sjöko i Berings hav och inte minst dronten på Mauritius. Från slutet av pleistocen fram till idag var människans jakt en avgörande orsak till utdö­enden, och bristen på hållbart nyttjande var utbredd. I det avseendet var urfolken i Nordamerika, Australien och Polyne­sien inte annorlunda än den moderna västerländska människan.

Före utdöendet i slutet på pleisto­cen och början på holocen var den totala biomassan av stora däggdjur fördelad på ca 350 arter. När de dog ut minskade biomas­san snabbt, men den ersattes efterhand med mänsklig biomassa. Efter närmare 10 000 år hade den totala biomassan återhämtat sig, men då till större delen bestående av människor. Först efter den industriella revolutionen, då enorma mängder fossil energi började tas i anspråk, kunde biomassan öka ytterligare, nu i form av ändå fler människor och husdjur.

IUCN:s rödlista tar förutom hotade arter även upp arter som bevisligen dött ut efter år 1500. Totalt listas där 927 arter som utdöda, eller utdöda i vilt tillstånd. Bland dem finns 83 däggdjur och 161 fågelarter. Det största antalet i någon djurgrupp står dock snäckorna för, med 279 utdöda arter. Mycket tyder dock på att IUCN:s lista är långt ifrån fullständig. Det tar många år innan ett utdöende är bevisat. Bland de arter som nu betraktas som akut utrotningshotade finns det därför anledning att tro att ytterligare 730 arter faktiskt redan är utdöda.

Kunskapsläget är också mycket olika för olika organismgrupper. För de flesta ryggradslösa djur vet vi mycket lite om vilka arter som är hotade eller utdöda. Baserat på analys av ett slumpmäs­sigt urval av 200 arter landlevande snäckor har det uppskattats att 7 % av jordens arter har dött ut i modern tid, det vill säga 130 000 icke marina arter.

Kände du till dessa utdöda arter?

Falklandsvargen (Dusicyon australis) var ett hunddjur från Falklandsöarna, det enda landlevande däggdjuret på öarna. Arten koloniserade öarna från Sydamerika under sen pleistocen, och upptäcktes år 1690. När Darwin besökte öarna 1833 var den vanlig, men vargen jagades för pälsen och förgiftades för att inte skada tamfåren. Den sista dödades 1876.

Landlevande snäckor i släktet Partula finns från Nya Guinea till Sällskapsöarna. Omkring 76 av dem levde på Tahiti, där de införda afrikanska jättesnäckorna (Achatina) blivit ett problem. För att bli av med jät­tesnäckorna infördes också en rovsnäcka (Euglandina rosea), men den föredrog i stället att sluka Partula-snäckorna. Idag är 36 av Partula-arterna totalt utdöda och ytterligare 16 är utdöda i vilt tillstånd.

En av de utdöda fåglarna på Nya Zeeland var hujan (Heteralocha acutirostris). Hannen och honan hade olika stora näbbar, anpassningar till olika födonischer (en ”hackspett” och en ”trädkrypare”). Hujan jaga­des av maorierna för fjädrarna, och av européerna. Inplanterade råttor, hermeliner, illrar och katter åt upp resten. Den sista dog 1907.

Fyra arter tandkarpar levde i varsin liten källa nära Monterrey i Mexiko. Vattnet användes för konstbe­vattning, och källorna torkade ut. Alla fyra arterna dog ut i källorna under tidigt 1990-tal. Två av arterna finns kvar i fångenskap, och två är helt borta. En av dem beskrevs först efter utrotningen: Cyprinodon inmemoriam!

Vårtbitaren Neduba extincta var endemisk för ett litet sanddynområde i Kalifornien. Biotopförändringar orsakade av mänsklig aktivitet ledde till utdöendet. Arten beskrevs baserat på ett infångat exemplar 1977, och har inte setts sedan dess.