I sin legendariska Flora Oeconomica från 1806 beskriver Anders Retzius hur Lichen Vulpinus eller Tak-laven, ”Wäxer på spån- och brädtak i Småland och Westergötland, i synnerhet på kyrkotaken”. Under de två sekel som därefter har gått har Götalands gyllenlurviga kyrktak ett efter ett förnyats med andra material och varglaven har retirerat i samma takt. Det faktum att varglaven nu är utdöd i både Småland och Västergötland stärker teorin att Sydsveriges kyrkor och kyrkogårdar sedan gammalt spelade rollen som reliktmiljöer för de forna boreonemorala urskogarnas flora och fauna.

Kräsna vedlavar

På denna härbresbro finns en av våra fåtaliga förekomster av vedorangelaven. Dalarna, Rättvik.

Foto: Janolof Hermansson

Varglavens öde på de sydsvenska kyrktaken speglar i stora drag utvecklingen för hela vårt kulturlandskap. Den stadigt minskande tillgången på timmerbyggnader, vedtak, trägärdesgårdar, hässjevirke och andra vedsubstrat har på kort tid ryckt undan även dessa ”sekundära” reträttmiljöer, vilket har drivit långa rader av arter mot undergångens rand. I det nationella Åtgärdsprogram för lavar på kulturved, som för närvarande tas fram, ligger inte fokus på varglaven (som ännu äger goda naturliga förekomster i landet), utan på en handfull lavar som så gott som helt saknar förekomster på andra substrat än kulturproducerat virke. Utöver dessa flaggskeppsarter är ytterligare hundratalet lavar drabbade (varav dussinet rödlistade) genom att ha viktiga förekomster på kulturbetingad ved.

Flera av de mest utsatta lavarna har visat sig endast välja sådant virke som dels är mycket senvuxet och som dessutom har varit dött i uppemot trehundra år. Då flertalet timmerbyggnader är timrade med färskt virke, inser man dels hur liten procent av byggnadsbeståndet som uppfyller fordringarna och dels hur viktigt det är att snarast identifiera de substrat som ännu står till buds i landskapet. I arbetet med att identifiera kärnområden för långsiktigt bevarandearbete, har därför trakter med särskilt hög frekvens av gammal gårdsbebyggelse, fäbodar och lador prioriterats. Här ska i enlighet med åtgärdsprogrammet biologer och antikvarier arbeta tillsammans med att skräddarsy skötsel- och bevarandeplaner för varje byggnad där hotade lavar har påträffats. För en ladlavs trivsel fordras ju att även ladan trivs, men inte nödvändigtvis tvärtom.

Ett landskapsekologiskt arkiv

Med utgångspunkt från programmets fokusarter har skogs- och mellanbygderna i Dalarna, Härjedalen och Jämtland klassats som ett sådant prioriterat område. Inom detta område (och angränsande delar av Norge) finner man nämligen världens största samlade bestånd av medeltida timmerhus. Ett kvartssekels dendrokronologiska dateringsarbeten har visat att Dalarna äger omkring tvåhundra timmerbyggnader som är äldre än år 1600. Och då återstår minst en tredjedel av beståndet att datera. Att detta timmerhusbestånd utgör Sveriges stora internationella bidrag till arkitekturhistorien är tämligen bekant. Att det dessutom kan visa sig utgöra ett unikt biologiskt arkiv har däremot först helt nyligen uppenbarats.

Sommaren 2009 påträffades i ett slumpartat urval av 250–350 år gamla timmerbyggnader i östra Dalarna och norra Värmland gnagspår från flera skalbaggsarter som endast angriper färskt virke, däribland ett par rödlistade barkborrar. Det intressanta i sammanhanget är att baggarna har varit utdöda i dessa områden i minst halvtannat sekel. Eftersom de måste ha kommit flygande från omgivande skog under byggtiden, så kan vi genom dessa unika vittnesbörd dels få en bättre bild av arternas forna utbredning i landskapet, dels få kunskap om de skogar som funnits i området. Och genom registret över daterade byggnader har vi därmed ett tänkbart underlag för att upprätta kronologier inte bara för knuttyper och takkonstruktioner utan även för vissa vedlevande nyckelarter. Flera av skalbaggarna ingår i det nationella Åtgärdsprogrammet för skalbaggar på nyligen död tall. Även inom detta åtgärdsprogram kan vi därför hoppas på en framtid med alltfler tvärsprång mellan naturvården och kulturmiljövården. Vilket ju känns hoppfullt.