Förstfödd och storebror gav redan det god grund för en stabil självkänsla på 1700-talet. Som liten var gossen Carl övertygad om att det han gjorde var rätt, alltså skolkade han från de ämnen han tyckte var trista och onyttiga. Med list och charm slingrade han sig igenom sin skolgång och lyckades komma först till Lund och sedan till Uppsala för att studera det han ville studera, nämligen medicin. Han drog ständigt till sig betydande personers uppmärksamhet och fick kontakter som hjälpte honom vidare. Han var nyfiken, orädd, självsäker, spontan och rakt på sak. Dessutom var han en glad person, snabb i tanke, replik och verksamhet. Efter Lapplandsresan hamnade han på besök i Falun där han koketterade på kalasen iklädd sin lappdräkt. Han lyckades bli populär i Faluns societet där han också träffade på en glad och rik ung flicka vilken han utsåg till sin blivande brud. Den blivande brudens far satte som villkor för ett giftermål att Carl doktorerade och visade sig kunna försörja en hustru. Flickan blev den direkta orsaken till att Linné begav sig till Holland för att doktorera.

Utlandet tur och retur

I Tyskland och Holland blev han presenterad för och bekant med tidens berömda vetenskapsmän som Gronovius, Boerhaave och Burman. Han fick hjälp med att förlägga sina verk och anställdes som personlig läkare och botanist hos George Clifford på godset Hartecamp. Under sin vistelse i Holland visade Linné prov på sin enorma arbetskapacitet.
Efter tre och ett halvt års hårt arbete begav han sig hemåt för att förlova sig och etablera sig som läkare i Stockholm. I Stockholm visade han prov på födgeni och modern marknadsföring då han uppsökte stadens unga herrar och botade deras veneriska sjukdomar med gott resultat. Ryktet var snart igång och hans mottagning fylldes av patienter. Han kurerade en hovdams hosta, blev uppmärksammad av drottningen och hela hovet samt vann greven Carl Gustaf Tessins gunst. Nu var tiden inne för bröllop!

I Uppsala med egen professur

I Uppsala blev Linné snabbt en uppskattad föreläsare. Hans glada sätt, okonstlade svenska språk, personliga latin och nymodiga pedagogiska grepp vann många studenter. Till föreläsningar och exkursioner kom studenterna i horder. Hemmet på Svartbäcksgatan, som nu är Linnémuseum, renoverades. Familjen bodde till en början på nedre våningen, på den övre våningen hade Linné sitt arbetsrum sina samlingar och sin föreläsningssal. Det sägs att studenterna ofta var så många att de fick stå i trappan vid föreläsningarna. Den botaniska trädgården sattes i stånd och utformades med hjälp av Cliffords trädgårdsmästare Nietchel, till en förlängd föreläsningssal där mycket undervisning ägde rum.

Den växande familjen

Familjen ökade snabbt. Hustru Sara-Lisa nedkom med ett barn vartannat år; på sexton år födde hon sju barn varav fem överlevde. Sara-Lisa skötte hela det stora hushållet såväl i Uppsala som på Hammarby med fast hand. Inget husligt spörsmål besvärade Linné – han kunde lugnt ägna sig åt sitt arbete.

Linnéfamiljen var vid flera tillfällen gäster hos svärföräldrarna i Falun och Sara Lisas mor var ofta gäst i Uppsala. Förhållandet mellan henne och svärsonen tycks ha varit gott. Linné var förtjust i sina barn och stolt över sina söta döttrar som han dock inte ville sätta i skola. Flickorna skulle uppfostras av sin mor till dugliga husmödrar, inte till fjolliga modedockor, eller boklärda med huvudet fullt av griller. Vid ett tillfälle erbjöd sig drottning Lovisa Ulrika att ta emot en av döttrarna vid hovet för att fostras där men Linné tackade helt sonika nej, något som gjorde drottningen förvånad och lite stött.

Vid ett annat tillfälle hade fru Sara Lisa satt den yngsta dottern i skola utan Linnés vetskap men det tog hastigt slut. Den ende sonen fick däremot undervisning, han skulle följa i sin fars fotspår. När barnen eller hustrun blev sjuka sparade Linné ingen möda utan vårdade dem själv. Vid ett tillfälle blev en av döttrarna svårt sjuk och svävade mellan liv och död. Linné vakade själv en hel natt vid hennes sida och var lycklig då hon överlevde. Den yngsta dottern Sofia som föddes 1757 var vid födseln livlös. Linné gav henne ”livets kyss”, som mun-mot-mun-metoden kallades och räddade henne till livet, och hon blev efter detta hans älsklingsbarn.

Linné ville att döttrarna skulle vara vackert klädda och fint friserade när de skulle bort på fest, i det fallet var han inte snål. Han var också omtänksam om och generös mot sin hustru åt vilken han ofta uträttade ärenden när han var i Stockholm. Det sägs att Sara Lisa en gång bad om ett stycke sidensars till en fin mössa. Linné kom hem med ett stycke så stort att hon kunde sy sig en hel kappa.

Näbbig papegoj

Till hushållet hörde många djur av olika slag. Linné var förtjust i djur och det var tursamt nog resten av familjen också, eftersom djuren levde med familjen. Länge bekostade Linné själv foder till djuren trots att de i princip hörde till den botaniska trädgården och således var universitetets egendom. Bland djuren fanns bland annat en ”sjubb” (tvättbjörn), flera  papegojor, marsvin, markattor, en tam hermelin med pingla kring halsen och hundar. Tvättbjörnen rymde en dag från den botaniska trädgården och återfanns ihjälbiten på granngården. Hela familjen sörjde det rara djuret. En av papegojorna var särkilt omtyckt, den lärde sig av barnen att tala och kunde ropa ”kom in” när den satt ensam i Linnés arbetsrum. När någon då steg in ropade den ”snyt dig”. En hund fanns alltid med och följde sin herre till Danmarks kyrka på söndagarna där den satt i kyrkbänken tillsammans med Linné. När Linné fått nog av predikan reste han sig och gick hem följd av hunden, något som synnerligen misshagade kyrkoherden. Än mer förargad blev kyrherrn när hunden kom ensam till kyrkan de dagar Linné var borta och då upprepade sin herres beteende.

Gäster, vänner och studenter

Linnés bostad i Uppsala 1743–1778 är idag museum och omgärdas av Linnéträdgården, där han ledde exkursioner med sina studenter. Foto: Anders Damberg

Gästfriheten levde i professorshemmet, det fanns ofta någon släkting och en eller ett par studenter i huset förutom alla de vänner och bekanta som kom på besök. Linné var mån om de utländska studenter som sökte sig till honom, han hjälpte dem på många vis och såg till att de hade det de behövde. Många av dem bodde i närheten och fick besök dagligen av Linné. Sommartid bodde de utländska studenterna i bondgårdar runt Hammarby, Linné undervisade dem gratis var förmiddag. På eftermiddagarna åt studenterna middag med familjen och deltog sedan i dans och lekar med barnen under det att Linné förnöjd såg på rökande sin pipa. Ibland anordnades enkel dans i någon lada och då kunde Linné själv ta sig en svängom, det påstås att han var flink att dansa polska ännu högt upp i åren. Under senare delen av sitt liv bodde Linné allt längre tider ute på Hammarby där han njöt av sin trädgård och sitt lilla museum uppe på höjden. Museet hade han byggt efter den stora branden i Uppsala, för att ha sina värdefulla samlingar på en säker plats. När museet stod färdigt bjöd han hela Smålands studentnation på invigningskalas, han var alltid intresserad av och mån om sina landsmän, sina kollegor och sina vänner.