2010-målen om biologisk mångfald är egentligen ett antal olika mål, satta i olika sammanhang, och med något olika formuleringar. Vid toppmötet i Johannesburg 2002 antogs målet att signifikant minska förlusten av biologisk mångfald, vilket också uttryckts av Konventionen om biologisk mångfald. Inom EU har målet skärpts, så att förlusten helt ska stoppas till 2010. Det svenska 16:e miljökvalitetsmålet har fyra delmål som säger att förlusten av biologisk mångfald ska vara hejdad till 2010, hotade arter ska ha förbättrad bevarandestatus till 2015, senast 2007 ska metoder finnas framtagna för övervakning av hållbart nyttjande, och själva det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald ska vara uppnått senast 2010.
Måluppfyllelsen har utvärderats på global, regional och nationell nivå, av både regeringar, myndigheter och organisationer, och en rik flora av rapporter har producerats. En stor del av rapporteringen handlar om utförda åtgärder, och utan tvekan har en stor mängd gynnsamma åtgärder vidtagits. Den avgörande frågan är dock: Har tillståndet för biologisk mångfald förbättrats? Det behövs ett kvitto!
Den största negativa förändringen när det gäller den globala biologiska mångfalden sker just nu i tropiska skogar. Där drabbas också huvuddelen av de omkring 200 primater (apor och halvapor) som rödlistats. De utgör drygt 50 procent av alla existerande arter i ordningen. Den största och talrikaste primatarten, människan, håller alltså på att likvidera minst hälften av sina närmaste släktingar. Ovan gulbröstad kapuchin och nedan röd lejontamarin.
Foto: Torbjörn Ebenhard
Flera olika mått behövs
Det är inte lätt att mäta biologisk mångfald. Det finns inte ett enskilt mått som fångar variationen av ekosystem, arter, gener, och funktionen hos ekosystemprocesserna. Det behövs flera olika mått för att fånga hela bilden, men ofta är kunskapen ojämn. Ett urval av rapporter med data från Sverige, EU och globalt ger dock en samstämmig bild. Trots enskilda framgångar är det generella mönstret att förlusten av biologisk mångfald fortsätter, och sannolikt kommer förlusttakten att tillta innan det går att skönja en förbättring.
För fem år sedan publicerades Millennium Ecosystem Assessment (www.millenniumassessment.org/en/index.aspx), som fortfarande står sig som den mest omfattande genomgången av
tillståndet för alla olika typer av biologisk mångfald och människans brukande av den. Den första slutsatsen var att under de senaste 50 åren har människan omvandlat ekosystem snabbare och mer genomgripande än under någon annan period i mänsklighetens historia. Detta har orsakat omfattande och i stora delar irreversibel förlust av biologisk mångfald. Artförlusten är nu 1 000 gånger högre än normalt, och den bedöms öka till 10 000 gånger till 2050. Rapporten pekade också på att ekosystemomvandlingen har skapat vinster i form av välmåga och ekonomisk utveckling, men till en kostnad av nedsatta ekosystemfunktioner. Av 24 utvärderade ekosystemtjänster har 15 sänkt funktion, ofta på grund av ohållbart nyttjande, däribland fiske, sötvattensvattenförsörjning, nedbrytning av avfall, och skydd mot erosion. Bara fyra ekosystemtjänster producerar mer i dag, däribland primärproduktion i jordbruket och akvakultur.
Situationen förvärras
Den globala artförlusten bevakas av Internationella naturvårdsunionen (IUCN), som i sin rödlista (www.iucn.org/about/work/programmes/species/red_list/) listar alla djur- och växtarter som hotas till sin existens, såvitt det är känt. Listan uppdateras årligen, men 2008 gjordes en omfattande analys av innehållet (http://data.iucn.org/dbtw-wpd/edocs/RL-2009-001.pdf). Då angavs att 44 838 arter hade utvärderats (av de totalt omkring 1,9 miljoner kända djur- och växtarterna), varav 869 redan hade dött ut, och 16 928 arter var hotade. Hela 40 procent av de utvärderade arterna var alltså utdöda eller utrotningshotade. I de flesta djur- och växtgrupper har bara en bråkdel av arterna bedömts, men för däggdjur, fåglar och groddjur finns nästan alla arter med i analysen, och 21 procent, 12 procent respektive 30 procent av dem är utrotningshotade. Situationen förvärras generellt över tiden. För några arter sker förbättringar, men för de flesta blir det sämre.
Bland däggdjurens 5 488 arter är 1 219 arter utdöda eller hotade, och ytterligare 323 balanserar på gränsen att bli hotade. Överutnyttjande och biotopförlust är de främsta hoten mot däggdjuren. Traditionellt har de stora arterna varit hotade längre, eftersom dessa arter antingen utgör jaktbart vilt eller rovdjur som orsakar skada, men nu ökar även antalet små däggdjur på listan, både gnagare, insektsätare och fladdermöss. Den främsta anledningen är förlust av naturliga livsmiljöer. Den största förändringen sker just nu i tropiska skogar. Där drabbas också huvuddelen av de omkring 200 primater (apor och halvapor) som rödlistats. De utgör drygt 50 procent av alla existerande arter i ordningen. Den största och talrikaste primatarten, människan, håller alltså på att likvidera minst hälften av sina närmaste släktingar.
EU publicerade i januari 2010 skrivelsen Förslag till en EU-strategi och EU-mål för biologisk mångfald efter 2010 (http://ec.europa.eu/environment/nature/biodiversity/policy/pdf/sv_act.pdf). Kommissionen rapporterade att många utsatta livsmiljöer och skyddade arter som listats i Art- och habitatdirektivet inte alls har uppnått gynnsam bevarandestatus, och att situationen överlag har försämrats. Speciella livsmiljöer i gräsmarker, våtmarker, flodmynningar och kustmiljöer är de mest hotade. Många bra åtgärder har vidtagits, till exempel införandet av ett ramdirektiv för vatten, ersättningar för skötsel av biologisk mångfald i den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s flaggskepp Natura 2000 som skyddar 17 procent av EU:s territorium. Trots detta har EU inte lyckats förverkliga de mål som uppställdes för 2010.
I genomsnitt är var femte däggdjursart hotad till sin existens, och i många grupper av stora däggdjur är andelen hotade arter långt större. IUCN:s globala rödlista tar upp 16 av de 20 arterna gaseller, medan bara fyra arter har livskraftiga populationer. På bilden: Cuviergasell (starkt hotad).
Foto: Torbjörn Ebenhard
Försämring för naturtyper
Sveriges egen genomgång av naturtyper i Art- och habitatdirektivet (www.artdata.slu.se/filer/Arter_och_naturtyper_i_habitatdirektivet_lowres.pdf) omfattade 88 olika naturtyper. För att kunna uppnå gynnsam bevarandestatus ska en naturtyp ha ett stabilt eller ökande utbredningsområde, och strukturer och funktioner som krävs för att livsmiljön ska bibehållas ska finnas under överskådlig framtid, och slutligen ska bevarandestatusen hos dess typiska arter vara gynnsam. I fjällen (alpin region) hade år 2007 hela 27 naturtyper gynnsam bevarandestatus, medan 10 hade otillräcklig eller dålig. Statusen för 10 bedömdes vara på väg att försämras, medan ingen naturtyp uppvisade en förbättring i status. I den boreala regionen, som omfattar större delen av landet, hade bara 17 naturtyper gynnsam status, medan 60 hade ogynnsam. Statusen försämrades i 27 naturtyper, och förbättrades i en. Sydligaste Sverige (kontinental region) uppvisade ett liknande mönster, med gynnsam bevarandestatus för nio naturtyper, och ogynnsam i 51. Status försämrades i 23, och förbättrades i blott en.
På artnivån kan liknande negativa mönster utläsas. Den nyligen publicerade nationella rödlistan (www.artdata.slu.se/rodlista/, se även artikel på sidan 22) anger 4 127 arter som rödlistade, varav 1 942 är hotade, bland de 20 800 bedömda arterna. Det är en ökning från förra upplagan, som delvis beror på att fler arter har bedömts, och att det nu finns bättre data, men för 101 arter har en reell ändring i status noterats. Av dem har ungefär hälften givits en högre hotbedömning, medan andra hälften har förbättrat sin status. För övriga arter kan ingen förändring uttydas. ArtDatabanken drar slutsatsen att de första två nationella delmålen i det 16:e miljökvalitetsmålet knappast kan nås.
Slutligen anger den fjärde svenska rapporten till Mångfaldskonventionen (www.cbd.int/doc/world/se/se-nr-04-en.pdf) att Sverige inte når konventionens 2010-mål, eller våra egna nationella delmål. Vi har inte minskat förlusten av biologisk mångfald, och vi har inte uppnått hållbart nyttjande med avseende på biologisk mångfald.
Förlusten fortsätter
Det är en genomgående dyster bild som framträder, och den är talande. Trots ett mycket ambitiöst mål, som stimulerat en uppsjö av kloka och välbehövliga åtgärder, har trenden inte brutits. Förlusten av biologisk mångfald fortsätter.
Det kan finnas flera förklaringar till det dåliga resultatet. En uppenbar sådan är att vi fortfarande lider brist på data om biologisk mångfald; den riktiga bilden kanske är mer positiv. Övervakningen är varierande, och ofta fokuserad på artgrupper som är lätta att övervaka och som vi vet innehåller många sårbara arter. För andra komponenter av biologisk mångfald saknas ofta data helt och hållet. Det finns till exempel inte mycket att tillgå vad gäller den genetiska variationen hos vilda djur och växter. En andra möjlighet är att det tar tid att åstadkomma förändringar, även om åtgärderna är de rätta. Många talar dock för att vidtagna åtgärder sannolikt inte är tillräckliga. EU-kommissionen skriver nu att man vill se åtgärder även på de 83 procent av EU som inte ingår i Natura 2000. Det kan handla om skydd av ekosystemtjänster, investering i grön infrastruktur, bättre kunskapsunderlag och bättre integrering av bevarande och hållbart nyttjande i andra sektorer. Markanvändningen utanför skyddade områden är sannolikt av avgörande betydelse för ekosystemens funktioner och för många arters överlevnad. Det är alltså hög tid att konkretisera innebörden i begreppet hållbart nyttjande, och tillämpa det i skogsbruket, jordbruket, fisket och infrastrukturbyggen i landskapet.
Vad blir domen över 2010-målen? De var naturligtvis omöjliga att uppnå inom tidsramen, men målet att eliminera förlusten av biologisk mångfald var inte orimligt. När 2020-målen nu ska formuleras är det viktigt att inte slänga ut barnet med badvattnet. Det övergripande målet kan överföras från 2010-målet, men det måste förses med rimliga tidsramar, till exempel genom en serie datum för olika delmängder av slutmålet.